Township Priviledge

Ibland kan några felsvängar, omvägar eller sidospår göra att man hamnar väldigt rätt. Jag kan inte påstå att jag har följt min planerade rutt till 100%, men planer är väl till för att ändras? Nu sitter jag här med några konstiga flätor i håret, handgjorda skor av gamla bildäck, ett halsband för river protection, ett armband av buffelskinn och ett afrikanskt skynke runt mig. Några dagar i ett township i Zimbabwe har gjort att jag just nu befinner mig i en emotionell virvelvind.

Karin, Alfred, ett par random snubbar från Namibia och jag
på Joe's Beer House

Jag bestämde mig alltså för att följa med Karin och Alfred till Windhoek, trots att det skulle bli en galen omväg. Vi hade ingen brådska, bilen skulle lämnas tillbaka ett par dagar senare och vi övernattade därför på ett par ställen på vägen. Ytterligare ett par nätter i myggnätet med andra ord, men dessa blev betydligt bättre än den första. I Windhoek hade vi några saker vi var tvungna att göra: 1. Lämna tillbaka bilen, 2. Gå till Joe’s Beer House. Man har inte varit i Windhoek om man inte varit på Joe’s Beer House, 3. Ta en buss till Livingstone, Zambia. Vi lyckades med samtliga, med bravur skulle jag vilja påstå.

Folk har i allmänhet varit oerhört trevliga och hjälpsamma under hela resan, även om man får stå ut med en hel del försäljare som springer efter en på gatan. Vit = pengar. Så enkelt är det. I Windhoek träffade jag tyvärr den hittills otrevligaste personen på resan, en taxichaufför som tog det hela till nya höjder. När vi förklarade att vi vägrade betala det hutlösa pris han krävde och att vi bara ville att han skulle vara ärlig och ge oss det pris han skulle ge någon från lokalbefolkningen började han högljutt gapa om att vi var rasister. Jag blev förbannad och började i min tur gapa om att det uppenbarligen var han som var rasisten. Jag tror det hela slutade med att alla var förbannade. Lesson learned: Bestäm alltid pris i förväg. Det var jag ju väl medveten om att man skulle göra också, men är man på väg hem från Joe’s Beer House mitt i natten är det lätt hänt att man glömmer sådana små detaljer. Nåväl, inget ont förutom några sura miner.

Bussen från Windhoek till Livingstone var fantastisk. 20 härliga timmar och jag hade turen som fick två säten, då bussen inte var full. Lite kakor och frukt, en sovsäck, musik i lurarna (tillräckligt högt för att dränka ljudet av de horribla filmer som spelas hela dagarna och nätterna på dessa bussar, samt de böner som ropas ut i högtalarna någon gång per resa) och jag kunde sova ca 75 % av tiden.

Fram till dess att jag kom till Livingstone hade jag endast träffat två svenskar under min resa. Den ena var min lärare Eva, som jag hälsade på i Robertson. Den andra var en svensk tjej som var del av det i övrigt norgebetonade overland-gäng jag träffade i Namibia (jag tyckte först att jag var oerhört bra på norska när jag pratade med henne, tills jag insåg att hon faktiskt pratade svenska, om än med en norsk klang eftersom hon bodde i Norge). På hostelet i Livingstone kryllade det dock av svenskar. Varför och hur de hade hittat dit har jag ingen aning om. För att slippa beblanda mig med dessa höll jag mig mest med Karin och Alfred och försökte dölja min svenskhet med en så bred amerikansk dialekt som möjligt. Kan verka löjligt, men inte har jag åkt till Zambia för att gå runt och prata svenska hela dagarna inte.

Jag ska ta och erkänna en sak. När jag var hemma i Sverige och folk ifrågasatte det sunda i att bege sig till Afrika för att backpacka runt själv, tyckt e jag mest att folk var löjliga. Det är alltid massor som reser runt själv. Inte i Afrika, har jag upptäckt. De finns, det gör de. Jag har träffat några. Men nej, det är inte så vanligt. En överhängande majoritet reser med såna där overlanders, typ Rosa Bussarna. Det är praktiskt antar jag, för allt är inte så lätt för en stackars backpacker i dessa delar av världen. Det finns även en hel del som hyr bilar och tar sig runt på så sätt. Att göra som jag, åka hit utan att ens ha körkort och göra allt för att undvika att åka med någon overlander, kan kanske verka rent ut sagt puckat. Det kan vara lite klurigt, det erkänner jag, men helt klart att rekommendera, om ni frågar mig. Jag skulle rekommendera det alla dagar i veckan.

Paddelgänget efter att vi överlevt
floden

Inför Livingstone hade vi (jag, Karin och Alfred) en fråga som återkom hela tiden. Skulle vi få åka forsränning på The Mighty Zambezi River? En av de absolut galnaste forsränningarna i världen. Ja, folk har dött. Turister har dött under turer med riktigt duktiga guider där. Det går helt enkelt inte att kontrollera och förutspå allt, vad som helst kan hända på floden. Vi hade hört att vattnet var för högt för att vi skulle kunna åka och vi hade börjat ge upp hoppet, men så på morgonen fick vi beskedet. Just den dagen var sista dagen för säsongen man skulle kunna åka, därefter skulle de stänga för att det skulle bli för farligt när vattnet är så högt. Meant to be, tänkte vi. En halvtimme senare var vi på väg. Hur bra det egentligen var att det var sista dagen innan det blev för farligt försökte vi att tänka mindre på. Ja, vad ska man säga? Galet var det. Kul var det också. Riktigt, riktigt roligt.

Jag och Alfred i spöregnet

Följande dag tog vi oss bort till vattenfallen. Victoria falls. Jag har sett en del vattenfall i mina dagar, av blandad kvalité. Jag har nog aldrig sett något liknande som Vic Falls. Jag var helt enkelt inte beredd på hur oerhört mäktiga de var. Nu under wet season dånar det verkligen om dem, de vattenmassor som kommer ner är överväldigande. Man känner sig liten när man går där. Vi traskade runt ett bra tag, i spöregnet denna soliga dag. Vattenmolnet från fallen syns på långt håll och går man nära för att se fallen blir man väldigt, väldigt blöt. Vi gick nedanför fallen, ovanför fallen och bredvid fallen. Allt spektakulärt. Sammanfattning: Åk dit.

Framför fallen

Ovanför fallen

"The boiling pot", nedanför fallen

Calvin och James learning from the best.
Kajakträning på hostelet Shoestring

Efter detta korta stopp i Zambia tog vi våra väskor och knatade över gränsen till Zimbabwe. Shoestring Lodge hette det hostel vi lyckats hitta och vi hade knappt slagit oss ner i dess trädgård för att äta lunch innan tre sydafrikaner stormade in (japp, stormade. Rätt vilda dessa sydafrikaner) på området och kom fram och hälsade. De försvann lika snabbt som de kom och jag tänkte inte så mycket mer på det. Vi ägnade dagen åt att se fallen från Zimbabwes sida, vilket var precis lika spektakulärt det. Den ständiga frågan vid Vic Falls är Zim eller Zam? Enkelt. Båda. Varför inte? Om det är bäst under wet eller dry season kan jag dock inte svara på, men personligen anser jag att det verkar lite dumt att åka till ett av världens mäktigaste vattenfall när det knappt är nåt vatten som rinner där. Men det är ju bara jag. Övriga världen verkar inte hålla med, eftersom det (som jag tjatat om tidigare) verkligen är low season på turistfronten nu.

Overkligt. Vic Falls från Zim

Under kvällen var det en nervös väntan inför att Arsenalmatchen mot Bayern München skulle börja. Folk älskar verkligen europeisk fotboll här, vilket jag tackar för. Överallt går folk med Arsenal-, Chelsea- eller Man U-tröjor. Bor man på ett hostel eller en camping med TV kan man vara säker på att de visar matcher, gärna med ett gäng ur lokalbefolkningen som dykt upp för att titta på sitt favoritlag. Under denna nervösa väntan dök sydafrikanerna upp igen. Douglas, Calvin och James, som liftat från Kapstaden upp till Vic Falls. Sedan dess har jag umgåtts med dessa tre, komplett galna och helt fantastiska människor. De jobbar alla som guider vid den camping i Namibia där jag var och paddlade (även om de inte var där just när jag var där) och nu var de i Zimbabwe för att hälsa på en av deras kollegor, som är född och uppvuxen i Zimbabwe. Planen är att de ska komma tillbaka senare i år och jobba  på Zambezi river. Karin och Alfred åkte tillbaka till Zambia dagen efter och jag flyttade in i det township, Chinotimba, där sydafrikanerna bodde hos sin kompis.

Pap och kycklingfötter. Mmmm!

I Chino bor inga vita. Dit går inga vita. Doug, Calvin och James hade därför under den vecka de varit där blivit lokalkändisar, dels tack vare den uppmärksamhet de fick bara av att gå där och dels tack vare deras hypersociala sätt att vara. De hälsade på allt och alla, gärna på något av de språk som talas där. Jag fick alltså flytta in i det lilla huset där de bodde, tillsammans med deras kollega Shawn samt en familj med en mormor, mamma och en 14-årig dotter, och på en gång var jag en del av familjen. Vi lagade mat tillsammans på kvällarna, med köket fyllt av tända ljus de gånger elektriciteten var borta (vilket hände ganska ofta). Kycklingen till grytan gick man till grannen för att köpa. Där slaktades den och dottern i familjen kunde plocka fjädrarna och göra i ordning den. Man tar tillvara på allt. Dagen efter kycklinggrytan var det gryta med kycklingbenen som gällde (man skulle knapra på benen, tydligen bra för en hel del saker. De är galet hälsosamma dessa afrikaner). Dagen efter det bjöds det på kycklingfötter. Allt detta äts tillsammans med pap, en speciell röra gjord på majs, och man äter med händerna. Vi hade en fungerande toalett i huset, men dusch var det värre med. Man fick tappa upp en balja vatten om man ville fräscha till sig, men vi löste det oftast genom att gå till Shoestring och snylta på deras duschar. I Chino kände man sig hur säker som helst. Glada, lyckliga människor som bara ville leva sina liv i frid. Den enda faran var egentligen om kvällarna, då skulle man akta sig för att ströva runt, åtminstone skulle man hålla sig till de lite större ”vägarna”. Risk för att bli rånad? Absolut inte. Elefanter brukar ta sig in i området efter skymning och en sådan vill man inte träffa på. Under dry season finns även viss risk för lejon.

Chino Lodge.
Lunchlagning i brist på el.

Efter bara ett par dagar kändes det som att jag bodde där. Det är rätt mycket som blir mindre viktigt när man bor på det sättet. Sista dagen gick jag och Douglas till marknaden för att köpa lite tyg. På vägen hälsade en från Chino på oss: ”Hello locals”. Wow. Epic. De var verkligen glada och stolta över att ett gäng vita bodde där. Minst lika glada och stolta var vi. Det var jobbigt att lämna Chino, det tyckte vi alla. Sydafrikanerna skulle ta en buss till en stad som heter Bulawayo i Zimbabwe och därefter lifta resten av vägen tillbaka till Cape Town. Jag bestämde mig för att haka på bussen till Bulawayo och därefter ta en annan buss till Johannesburg. Innan vi åkte samlades hela familjen och bad för oss. En vansinnesfärd och ytterligare ett dygns resande senare befinner jag mig nu i Joburg. Ja, vansinnesfärd. Tydligen. Den från Chino till Bulawayo. Mitt i natten. Dåliga grusvägar med stora hål i. Absurd hastighet. Det var skumpigt, så mycket märkte jag. Men annars sov jag ganska bra på de där små, hårda sätena.

Usch, vad tråkigt det var att säga hej då till sydafrikanerna. Det är sällan man träffar såna människor, såna som ser nåt vackert i allt. Som på riktigt lever livet till 100 %. Jag hoppade aldrig den där bungyjumpen. Helt plötsligt var det helt enkelt annat som var viktigt, jag blev helt uppslukad av Chino-livet, långt borta från all turism. Jag tror att jag kanske måste åka tillbaka dit en sväng i höst. Sydafrikanerna ska dit och vi ska måla huset och muren, har vi tänkt: ”Chino Lodge”, som vi kallade det. Näh, de där dagarna i Chino går faktiskt inte att beskriva. Jag har gjort ett försök och ni får ta det för vad det är.