En bild säger mer än 1000 ord...

... så här kommer lite bilder som jag tidigare av olika anledningar ratat. Klickar man på en bild blir den större. Fiffigt. 

Heathrow, väntar på connection flight

Bella - Chantels hund i sina finkläder

Promenad till Clifton beach

Camps Bay med Lion's Head
i bakgrunden

Gratis champagne på hostelet
- Vi firade tydligen att vi hade elektricitet.
I Afrika kanske det är något att fira..?

Springbok-shot till höger;
nån slags mintdricka och Amarula.
Smakar After Eight. Livsfarligt

Test: Hur många kan man få in i en taxi
utan att chauffören protesterar?
Warning! Don't try this at home

Allmänt snygga 

En något... annorlunda staty

Andy letar efter vår station. Förgäves.
(Halva kartan var bortriven, men han verkade inte vilja inse det)

Just chillin

Pingviner, pingviner och åter pingviner

Min favoritpingvin. Lat och totalt ofarlig

Fler parkerade pingviner

- What are you looking at?

1, 2, 3 smile! Sen sprang jag därifrån

Början på vandringen uppför Table Mountain

Uppmuntrande ord jag "sprang på" (läs krälade över) på vägen

Striking a pose på toppen av T M

Glada fötter som tagit sig till toppen

Mot Lion's Head!

Mål i sikte

"Watch a sunset at least once a day"

Lion's Head 

Green Point Stadium där det av okänd anledning inte spelas
någon match under Afrikanska Mästerskapen.

En "liten" sköldpadda på promenad i närheten av Evas gård

Gissa bajset

Det är kontrasterna som gör det - omväxling förnöjer. Från hostelhäng och storstadsbrus kastade jag mig hejdlöst ut i landsbygdens snåriga natur och lekte bonde för ett par dagar.  

Först och främst vill jag säga att uppdateringar på facebook kommer i stor utsträckning att lysa med sin frånvaro. Vill man veta vad som händer är det hit man får ta sig och vill man veta när det uppdaterats kan man göra så att man får mail om det. Jag vill även be om ursäkt för det kaos som råder här på bloggen, där bilder dyker upp på alla möjliga ogenomtänkta ställen. Programmet har inte varit helt samarbetsvilligt och jag orkar inte lägga tid på att få det snyggt. Det gör ont i mitt estethjärta att se obalansen i varje inlägg, men det finns viktigare saker att ägna sig åt. Och det är ju innehållet som räknas. Apropå innehåll har jag förresten insett att jag har en tendens att snöa in på små detaljer, mer eller mindre viktiga, men det får ni ha överseende med. Ni lär ju ändå vara betydligt mer insnöade där hemma i Sverige. Åter till berättelsen.  

Life is hard. Enrique med en mojito

Kapstaden har definitivt inte varit någon besvikelse. Utflykterna till pingvinstranden, Table Mountain och Lion’s Head är redan klassiker men staden hade mer att erbjuda. Det är de där små stunderna som gör det; mojitos i strandbaren, milkshakes i skuggan när solen gassar för mycket, diskussioner med knäppa människor. Ja, människorna. Jag hade turen att snabbt träffa människor jag verkligen trivdes med och efter bara ett par dagar for internskämten runt i luften. Som alltid tråkigt att säga hej då. Ytterligare en anledning att ta sig till Australien. Och Chile. Och… alla andra ställen.

Vanlig torsdag på hostelet. Kan man annat än
älska dessa människor?

De minibussar som trafikerar gatorna i Kapstaden lärde jag mig också snabbt att uppskatta. Det är bara att ställa sig på valfritt ställe längst med vägen, vifta lite när en minibuss kommer, kolla så att bussen åker åt det håll man vill, hoppa in och betala 5 kr. Därefter kan man luta sig tillbaka (om man kan, ibland är dessa bussar lite för fullsatta) och njuta av den hysteriska musik som dunkar ut ur högtalarna. När man vill av är det bara att säga till så stannar de precis där. Helt fantastiskt. Vilken service. Fler ställen borde ta efter. Någon som vill starta företag med mig i Stockholm? Tror att vi lätt hade konkurrerat ut nuvarande kollektivtrafik.

Ett par bakslag har jag dock råkat ut för. Jag hade lite funderingar på att testa paragliding, men naturen ville annat. De kraftiga vindar som besökt staden senaste veckorna gjorde att en tysk turist och en instruktör kraschade och dog under en paragliding-tur. Efter det har arrangörerna blivit väldigt försiktiga med när de ger sig ut. Ok, jag kan förstå det. Jag, Enrique och Kavita tänkte då istället att abseiling nerför Table Mountain skulle kunna vara något. Återigen ställde vinden till det, men var den vinden befann sig när vi kämpade oss upp för berget är fortfarande oklart. Jaja, jag får väl vänta med mina höjdäventyr. Lutar åt att jag tar och hoppar bungy vid Victoriafallen trots allt. Det var ca ett år sedan ”linan” gick av när en turist från Australien hoppade där. Vad är oddsen att det händer igen, bara ett år senare? Ungefär samma som att Arsenal vinner PL i år. Let’s do it!

Hostel nr. 3

För några dagar sedan var det i alla fall dags att lämna Kapstaden för ett besök ute på landet. En av mina lärare från högstadiet, Eva, har flyttat till Sydafrika och bor numera på en farm mitt ute i ingenstans. Eva är faktiskt anledningen till att jag för snart 11 år sedan åkte till Sydafrika för första gången - Det var hon som startade det utbytesprojekt som jag fick förmånen att vara med i. Jag hoppade på en buss som skulle ta mig till Robertson, där Eva skulle komma och hämta upp mig. Väl framme vid stationen slog jag mig ner i skuggan och roade mig med att lägga lite IQ-pussel och tänkte att det väl är lika bra att bli lite smartare medan jag väntar på min skjuts. Skuggan försvann snabbt och jag kände mig snart som ett ägg i en stekpanna. Då stannade en man som jobbade på bensinmacken och sa ”God will punish me if I let you sit there”. Det vore ju synd om den där gud straffade honom om han inte hjälpte mig, så jag hakade på in till rummet bakom ”staff only”-skylten och kunde fortsätta mitt pussel under något bättre förhållanden. Strax efter kom Eva. Min resa till landet skulle vara över ett par dagar, men det blev en resa genom de tio senaste åren och genom livserfarenheter och värderingar som kan vända upp och ner på vilken värld som helst.

Friggeboden

Eva bor med sin man Terrence i en friggebod tillhörande farmen. ”Huset” är 18 kvm stort och saknar elektricitet. Där bor de tillsammans med sina två hundar. Vattnet de dricker är nästan uteslutande regnvatten samt vatten från floden (som är rent, förutom att man eventuellt kan råka få med lite babianbajs ibland, som Eva uttryckte det). I det huset har de bott i 1 ½ år. Nu på sommaren behöver man knappast frysa, värmen är istället stundvis outhärdlig, men under vintern hade de omkring 5 grader i huset på mornarna. Sedan april har de hållit på att bygga ett hus på farmens mark, men det tar tid. I Sydafrika tar allt tid. Huset är inte vilket hus som helst heller, det kommer att ha formen av en humla och allt ska göras så naturvänligt som möjligt. Varje material, varje teknik väljs med omsorg. Jag stod och gapade när jag fick detta alternativa boende beskrivet för mig och jag kan inte annat än skämmas över hur jag själv lever. Att jag källsorterar känns plötsligt som en piss i rymden. Ursäkta uttrycket.  

Utsikt över farmområdet

Området i stort är för övrigt helt fantastiskt och med berg, skog, flod och äng i omgivningen är det som en dröm för olika djur. Omkring 200 babianer finns i närheten, vilka med jämna mellanrum invaderar trädgården. När detta händer gäller det att springa ut och gapa och vifta med en pinne för att jaga iväg dem, eller som Eva sa ”springa ut och slå sig för bröstet och vråla som en gorilla”. Jag har en stark känsla av att jag också hade sprungit och skrikit, men åt ett helt annat håll och av en helt annan anledning. I området finns också leoparder, men de är så pass skygga att det enda tecknet som synts är rivmärken på träd. Piggsvinen lämnar tydligare spår efter sig, i form av taggar i trädgården. Babianspindlar är ganska vanliga och lyfter man en sten får man akta sig så att det inte är någon skorpion där under. Ormar finns det också en del otrevliga varianter av och för bara några dagar sedan insåg Terrence att han stod bara någon halvmeter ifrån en Puff Adder. Högst otrevlig orm, om man får tro de som kan något om ormar. Även kobror har synts i området. Med andra ord gäller det att skynda långsamt när man är på farmen. Jag har varit väldigt noga med att stänga tältet där jag bott.

Min tältidyll

Ja precis, jag har tältat de här dagarna. När jag kom till farmen stod ett tält uppslaget där. En stor matta framför ingången, generöst med golvutrymme och högt i tak. En riktig madrass att sova på, vilket lyxliv. Under kvällarna (läggdags är när det blir mörkt, vaknar gör man när det blir ljust, eftersom det inte finns någon elektricitet) somnade jag till ljudet av syrsor och porlet från floden (egentligen bara en bäck nu under sommaren). Problemet var som vanligt det där med temperaturen. Första kvällen var det så där jagtrorjagdörjagvetintevartjagskatavägen-varmt. Framåt morgonkvisten hade det övergått till varärdendärjävlasolennärmanbehöverden-kallt. Kväll två var jag mer beredd. Understället låg redo bredvid madrassen och drogs på när jag vaknade av kylan. Perfekt! Nästan perfekt. Kväll tre förfinade jag min plan i form av några glas vitt vin till middagen.

Jill the farmer                                 

Under dagarna har jag hjälpt till så gott jag kunnat på farmen. Ena dagen sydde vi ihop nätdelar till ett stort nät, satte upp lite pinnar runt vinrankorna och hängde över nätet, för att skydda vindruvorna från fåglarna. Låter lätt. Var inte så lätt. Jag har även lastat tegelstenar till husbygget, tömt komposter och bajstunnor och lite annat. Den mesta delen har dock gått åt att sitta och prata med Eva och Terrence. Jag är djupt fascinerad. Vilka människor, vilka historier. Sista dagen gav jag och Eva oss ut på en promenad längst med/genom floden. Över stockar och stenar, med små vattenfall och en ”pool” där man kunde bada som mål. Utflykten kantades av krabbor i floden, babianbajs på klipporna och rivmärken på träden (leoparderna…). På kvällen lyxade vi till det och åkte in till staden och gick på restaurang. Jag hade bara varit där några dagar, men det kändes ändå spännande. Tänk att få åka in till stora staden! (Egentligen en håla). Vi tog på oss våra finaste kläder (= typ de vanliga kläderna men med fin-flipflopsen) och åkte iväg. Stort tack till Eva och Terrence som lät mig komma och bo hos dem, det var verkligen fantastiskt.

Nu är jag åter i civilisationen och kommer att stanna ett par dagar till. Hade egentligen tänkt dra vidare idag, men antagligen kommer en gammal kompis, Hannes, att komma till Kapstaden. Eftersom det är honom jag ska bo hos i Langebaan är det ju dumt om jag åker dit när han åker hit. Alltså hakar jag på honom dit på söndag. Tror jag. Man vet aldrig. 

Living next door to Andy (Andy? Who the f*** is Andy?!)

Så var det dags att lämna bekvämligheten och det gratis all inclusive jag skämts bort med i George för ett galet och underbart Kapstaden. Någon gång strax före midnatt blev jag avsläppt vid busshållsplatsen, där en shuttle stod och väntade som skulle ta mig till den ”riktiga” bussen. Jag sa hej då till Renier och Chantel och rullade iväg. Väntandes på bussen slog det mig plötsligt, som en blixt från klar himmel: Här sitter jag själv vid en bensinmack mitt i natten på andra sidan jorden. I like it!

Jag kom till mitt hostel tidigt på morgonen och fick hänga i ett TV-rum i väntan på att min säng skulle bli klar. En stund senare var det dags för frukost, som var inkluderat i priset på hostelet. Jag kände genast att jag började bli varm i mina gamla backpacker-kläder. Är det något jag är bra på så är det att utnyttja gratis frukost till fullo. På plats när frukosten startade satt jag och tog mig lugnt och metodiskt igenom hela utbudet. Övriga gäster kom och gick medan jag envist satt kvar, vilket även medförde att jag redan då lyckades träffa en stor del av övriga hostelgäster och på så sätt kunde knyta en del kontakter. Bam! 2 in 1. Jag fick sällskap till stranden av en sydafrikan, som bott i Kapstaden vid något tidigare tillfälle och därmed hade koll på staden. Eftersom jag i vanlig ordning ogärna betalar för transport blev det en promenad. 5 km senare, med vinterfötter som inte sett ett par flipflop på år och dar, kom jag fram till stranden, med både skoskav och öronskav. Sydafrikanen jag slagit följe med hade under promenaden kläckt ur sig diverse märkliga grejer, som inte kändes helt vettiga att slänga ur sig om man vill skaffa sig nya vänner, speciellt inte ordentliga (?) svenska sådana. Som att han senast han bodde i Kapstaden hade tagit alldeles för mycket kokain. Nä, dags att skaka av sig honom. Sagt och gjort, med en smidig undanmanöver värdig Jackie Chan slog jag mig loss och kunde ge mig iväg på jakt efter vettigare resesällskap.

Ganska snart började jag hänga en del med Mike från England. Mike ville åka och titta på pingvinerna och trots att jag senast jag åkte och tittade på pingvinerna var föga imponerad av deras sätt att inte göra någonting, tänkte jag att jag kunde haka på i alla fall. Mike hade hört att ett bra sätt var att gå ihop fyra stycken och ta en taxi, så vi började leta nya offer att ta med. Kavita från Australien var inte ett dugg svårövertalad, värre var det med Enrique från Chile. Det finns ju pingviner även i Chile. Men! Där finns det inte sydafrikanska jackass-pingviner och i Chile kan man inte simma med pingvinerna. Det senare argumentet blev avgörande och vi var fyra stycken. Ungefär mitt i firandet av denna lilla men ack så viktiga seger blev vi avrådda från att ta en taxi. Det skulle bli jättedyrt. Nästa förslag var att hyra en bil och därmed ville vi självklart knyta till oss ytterligare en person. Vi behövde ju en förare. Enrique hade körkort, men det hade gått ut. Kavita hade körkort, men hon hade inte kört på åratal. Mike hade körkort, men han hade inte kört sedan han tog det för några månader. Och jag, jag har ju inte ens något körkort. Då kom Mike på det: Vi frågar Andy. Andy? Vem är Andy?

Ja, vem är egentligen denna Andy? Många rykten cirkulerade. Vissa sa att de hade sett honom. Andra hade bara hört talas om honom. Andy kommer från Hong Kong. Ryktet sa att han och en kompis hade skeppat över en bil från Hong Kong till Egypten och sedan på en månad kört genom Afrika ner till Sydafrika, för att sedan på en gång skeppa tillbaka bilen. De ville ju ha en kinesisk bil. Kompisen hade åkt hem på en gång, men Andy var kvar. Vi hittade Andy där på morgonen och började ladda för att hyra bilen. Då slog bomben ner. Andy hade inte heller något körkort. Tydligen hade kompisen kört från Hong Kong till Spanien, skeppat bilen över till Egypten och därefter på två (!) veckor kört ner till Kapstaden, för att på en gång skicka bilen och sig själv vidare till Brasilien. Nu ska han bila upp till Kanada. Andy hade alltså bara mött upp i Egypten och åkt med till Kapstaden, där han stannade på lite semester. Att jag lät min kära syster köra hela vägen till Sundsvall och tillbaka över jul kändes helt plötsligt inte så illa. Andy, vilken karaktär. Vid ett tillfälle satt han i fängelse i Ryssland, felaktigt anklagad för att ha rest med falskt pass. Världens snällaste Andy skulle ju aldrig ha gjort något sådant. I fängelset hade vakterna tagit kort på honom, eftersom det var den enda kines de någonsin sett.

Vad står egentligen "etc" för i det här fallet?

Efter många om och men fick vi ta tåget, men någon gång ska man väl åka tåg i Afrika också. Det hade jag ju inte gjort förut. I Afrika prioriterar man annat än i Sverige. Det är liksom inte så viktigt att ta bort klotter. Komforten kan väl sägas vara sådär. Men hör och häpna, i tid gick de i alla fall! Och underhållningen i form av klisterlappar runt om kan man inte klaga på (se bild). Blir tåget för fullt behöver man dessutom inte tränga in sig. Man kan låta dörrarna vara öppna, ta tag i ett handtag och hänga lite utanför. SL – Afrikatåg, 0-1.

Tåget från Kapstaden till Simons

The Big Five

Fick vi se några pingviner? Ooo ja. Var de mer aktiva än senast jag såg dem? Nja. Var jag mindre rädd för dem än senast jag såg dem? Absolut inte. Jag trodde att min oförklarliga rädsla för djur i allmänhet hade dämpats, men jag tror att den numera övergått till att endast inkludera vilda djur i allmänhet. Släng mig ut ur ett plan eller ut för en bro, men be mig för tusan inte att gå förbi ett gäng (livsfarliga?) jackass-pingviner. För första gången på resan kände jag ren rädsla. Klippan framför mig kryllade av pingviner. Jag var tvungen att ta mig över klippan. Medan övriga i sällskapet stod mitt på klippan, mitt bland pingvinerna, och skrattade åt mig samlade jag mod. Några rappa steg och jag var i säkerhet. En mycket lyckad utflykt till Boulders beach.

Boulders Beach

Kavita på väg upp för berget

Igår var en dag i hälsans tecken. Vår kvintett krympte till tre, då både Mike och Andy gett sig av på nya äventyr. Jag, Enrique och Kavita hade bestämt oss för att bestiga Table Mountain. Jag har ju varit uppe där ett par gånger förut, men båda gångerna hade jag tagit mig dit på det lata, lite mer turistiga sättet. Den här gången dissade vi linbanan och valde att hika upp. Bra plan. Speciellt eftersom vi traskade iväg mitt under den varmaste tiden på dagen och tog med alldeles för lite vatten. Vid foten av berget utbrister Kavita: ”It’s not so high”. Det fick hon äta upp. En stund senare krälade vi oss upp för berget, likt ett par blöta pölar som trotsar tyngdlagen och rinner åt fel håll. 765 m i höjdmeter var dock inte omöjligt för detta hurtiga gäng och team Sweden – Australia – Chile lyckades besegra berget. Väl uppe fick vi ny energi och skuttade runt som barn på julafton. Dock fick vi inte tillräckligt energi för att gå ner igen. Vi tog linbanan.

Nästan framme...!

Eftersom vi innan bestigningen tänkte att vi var i oerhört bra form, bestämde vi oss för att även traska upp för Lions head den dagen. Någonstans under vår dödslängtan på väg upp för Table Mountain började vi undra om det egentligen var en så bra idé. Någon timme före solnedgång var vi trots allt på väg igen. Det blev en riktig promenadseger och solnedgången avnjöts uppe på klippan, med Kapstaden, Table Mountain och havet framför/nedanför oss. Vägen ner var även den guldkantad. I ett karnevalståg med SHM spelandes ur högtalare dansade vi oss ner i mörkret med ficklampor som discoljus. Där tog vår plan slut. Hur skulle vi ta oss hem? Karma var på vår sida och vi fick skjuts av ett par vänliga sydafrikaner. En sån dag.

Benen känns lite stumma idag och det lutar åt en dag på stranden, men först ska jag byta hostel för tredje gången på tre dagar. Alltid bra att ha koll på utbudet.

Utsikt från Lions Head

Veckans citat: ”Oh baby, come here, I wanna touch you” – Andys spontana reaktion när han inser at han står väldigt nära en pingvin. 

Trees, caves and waves

Tillbaka i George alltså, tillbaka i Sydafrika, efter ett uppehåll som varade betydligt längre än vad jag trodde senast jag lämnade. Då var jag övertygad om att jag skulle vara tillbaka till VM 2010, men lite annat kom emellan. Så… är allt sig likt?

Första dagen ägnades mest åt ”catching up”. Jo, mycket är sig likt här men det har även hänt en hel del. Framförallt på det personliga planet bland mina bekanta. Senast var de ett gäng smått galna människor som drev runt och hittade på diverse mer eller mindre genomtänkta saker. Det gör de i och för sig fortfarande, men kanske något mer nedtonat. De flesta har nu kammat sig och skaffat jobb, hittat flickvän/pojkvän och köpt hus och hund. Men ja, under den välvårdade, seriösa ytan bor fortfarande galenskapen.

De förändringarna var jag beredd på, en fågel i form av facebook hade redan twittrat i mitt öra. Andra förändringar var jag inte riktigt lika med på. Eller, jag tror att det snarare kan vara bristen av förändring jag inte var med på. Krig. Det är krig här. Mer eller mindre. Naiv som jag var trodde jag att lite mer skulle ha hänt här under de sju år jag flängt runt på annat håll. Jag ville tro att saker och ting skulle gå åt rätt håll, men det är som om vissa delar har legat i frysfacket medan resten har fått leva vidare. Rasismen här är fortfarande löjligt utbredd, mellan alla olika grupper. Vita hatar svarta. Svarta hatar vita. Färgade hatar svarta. Och så vidare. De vita pratar till och med om ett omvänt apartheid, där de själva är offren. Även inom andra områden ligger det här landet ljusår efter när det gäller toleransnivå och jag blir lika chockad varje gång jag hör någon av dessa annars så hjälpsamma och omtänksamma människor slänga ur sig något om vad det nu kan vara, säg homosexualitet. Jag har ju varit här flera gånger förut, haft otaliga diskussioner om rasism, religion och sexualitet. Jag borde inte bli chockad längre, men i all min blåögdhet och naivitet trodde jag nog att något skulle ha hänt.

Renier och Dayne redo för Canopy Tours

Visst gör detta att jag känner mig kluven, det är svårt att få ihop bilden. I övrigt är dessa människor de mest generösa jag träffat. Det är människor som pratar engelska med sina kompisar i telefon, istället för afrikaans, bara för att jag inte ska känna mig utanför. De har ordnat en hel del aktiviteter nu när jag varit här  och veckan här i George har varit grym.  Efter den första dagen av återhämtning och jet lag-övervinning (visst kan man bli jet laggad även om skillnaden bara är en timme?) var det dags för första lilla äventyret: Canopy tours i Tsitsikamma, omkring 20 mil från George. Ett gäng på sex glada sydafrikaner och en förvirrad men förväntansfull svenska brummade iväg längst de berg- och dalkantade Garden Route-vägarna. På agendan stod alltså en tur bland yellowwood träd, där vi skulle åka linbana mellan dessa urgamla och relativt höga träd. De flesta banor var omkring 30 m höga och mellan 50-100 m långa. Helt klart en hit! Lite mer hit för vissa än andra, då det där med att bromsa visade sig vara aningen svårt att greppa. Renier gick även lite väl mycket in i rollen som Tarzan och svingade sig iväg på ett något oplanerat sätt. Vad han inte hade tänkt på var att det fanns lite andra träd i vägen… Hur som helst, turen var helt klart en lyckad sådan och mitt höjdbegär stillades något. Gamla goda minnen väcktes också till liv eftersom vi på vägen dit och hem åkte över Bloukrans Bridge, den 216 m höga bro som jag och min gamle resekamrat Mandy skuttade från vid vårt förra besök. Något hopp fick det tyvärr inte bli den här gången. Been there, jumped that, det får räcka. Ny slogan för bungyn är för övrigt: Fear is temporary, regret is forever. För att lugna alla där hemma ska jag försöka hålla mig till det mottot den här resan. Det vore väl synd om jag kom hem och hade en massa att ångra.

Gerhard kommer farande

En annan dag drog vi åt motsatt håll, riktning Mossel bay men inte riktigt så långt, för att besöka nåt litet vattenland. Vattenrutschbanorna var kanske inte så många, men vad gör det när man kan åka dem på så många olika sätt. I det här landet finns inga lampor som meddelar när man får åka eller inte, utan endast någon liten notis om att det är bra att räkna till 10 innan man ger sig iväg och att man ska sitta ner. Eller så gör man inte det. Man kan ju även bunta ihop sig ett helt gäng och åka, eller slänga sig iväg med huvudet före, eller springa första raksträckan för att få mer fart. Den rutschbana som hette ”Fritt Fall” blev snabbt en favorit. Inte den mest extrema, men galet rolig. Riktigt brant var den i alla fall och man skulle åka med ben och armar korsade för att undvika skador eller obehagliga upplevelser/smärtor. Stod det på skylten. En stund senare såg vi en kille åka bodyboard ner med huvudet först. Vakten som stod uppe vid toppen tyckte tydligen att det var en alldeles utmärkt idé, eftersom det hände upprepade gånger efter. Vattenrutschbanor i Sydafrika – lite roligare, lite bättre. Dagens skratt bjöd dock ”Water Wurm” (vattenmasken) på. Ta en titt på bilden så förstår ni varför.

Water Worm, I swallow - You enjoy

Vryval, Fritt fall, till höger

Gerhard 

Igår drog jag och Chantel iväg på en liten utflykt till Cango Caves, längst babiankantade vägar (no joke, på ett ställe kom ett 30-tal babianer gående längst vägen). Cango Caves... tänkt Lummelundagrottorna Delux. Under ett par timmars tid traskade, kröp, ålade och klättrade vi runt i grottorna, som sträcker sig flera kilometer. Turen innehöll moment som ”Devil’s Chimney”, en 3,5 m lång nästan lodrät tunnel som var ca 45 cm bred, samt ”Devil’s post box”, en 27 cm hög öppning att kräla igenom. Chantel, som lagt på sig lite sedan sist jag såg henne, var djupt oroad över att fastna någon stans på vägen. Som tur var slapp jag överge henne där i grottorna och vi är båda tillbaka i huset i George.

Devil's Chimney

I Cango Caves

För övrigt har vistelsen här bjudit på en hel del braai och strandhäng. Senaste strandbesöket tackade jag däremot nej till, då det var en viktig match på TV. Såhär i efterhand funderar jag på om milkshake på en strand i solnedgången kanske hade varit ett bättre alternativ. Shit happens.

I natt drar jag vidare mot Kapstaden.

PS. Någon har hackat mitt konto. Bevis finns i kommentarer från förra inlägget. Jag har två misstänkta, varav den ena är mer misstänkt än den andra. Poppy och Mandy, vem av er är beredd att erkänna (och därefter logga ut)?

Dagens afrikaansordlista:

Braai – Grillning