Iggy Pop - passenger

Kul. Förgäves stod jag där och väntade på en packning som aldrig kom. En efter en lämnade de andra passagerarna flygplatsen, medan jag envist stirrade ut rullbandet. Oturen stannade inte där. Jag tog mig till Waterfront för att slå ihjäl lite tid och upptäckte efter ett tag att min plånbok inte fanns i varken väskan eller fickan. Kände mig som den där förvirrade polska couchsurfaren jag hade hos mig i höstas. Resan hade knappt börjat innan den var förstörd.

Näää, ni gick väl inte på den enkla? Riktigt så har det inte gått till. Första dagen har inte innehållit något mer intressant än ett frieri. Men vi tar det från början.

Flighten från Arlanda till London kändes mest som ett onödigt ont som bara skulle bli överstökat. Ni som känner mig vet hur det brukar gå till; jag sätter mig ner i flygstolen och somnar någonstans där flygvärdinnorna börjar vifta mot nödutgångarna. När planet börjar lyfta är jag som gott som i koma. Korta flygresor är inte riktigt min grej, jag hinner ju knappt somna innan det är dags att gå av. Däremot såg jag fram emot den till Kapstaden; 12 härliga timmar utan krav och måsten. Ett glas vin (inte för att jag egentligen är överförtjust, men visst låter det bra?), lite mat, någon film och sen en natts sömn. Perfect. Well, almost perfect. Om det inte hade varit för att herren bredvid hade en andedräkt som hade fällt vilket yellowwood-träd som helst (mer om just sådana träd kommer senare) eller för att mängden mat var något knapp. Nåväl, det är kanske inte därför ni är här och läser. Ni vill självklart höra vilken film det var jag såg. Här kommer det: The Lion King. Beat that.

Packningen kom som den skulle, kors i taket. Det är inte varje gång man belönas med något sådant. Alltså traskade jag ut från flygplatsen med 9.6 kg på ryggen och med Waterfront i sikte. Taxiresan dit blev helt klart intressant. Jag förklarade för min pratglada chaufför att jag hade omkring 4 timmar att slå ihjäl och att jag tänkte göra det genom att hänga vid hamnen och njuta av en sol jag inte sett på länge. Han gav förslaget att plöja genom shoppingcentret; börja med övervåningen, därefter äta lunch och till sist ta itu med undervåningen. Ni som känner mig vet att det hade ju kunnat fungera om tidsfördelningen var en halvtimme till övervåningen, 3 timmar till lunchen och därefter en halvtimme till undervåningen. Att sitta på en restaurang tre timmar själv och äta är dock till och med under min värdighet. Jag förklarade att det där med att shoppa inte riktigt är min grej, att det nog var det sista jag skulle få för mig att göra en vacker dag som denna. Sådär ja, den stackars chauffören var först nära på att krocka och sedan glömde han svänga av vägen där han skulle. Jag var tydligen den enda tjej han någonsin träffat som inte gillar att shoppa. Det hela resulterade i att han frågade om han fick gifta sig med mig och då jag vänligt men bestämt tackade nej övergick han till att berätta om hur tjejer spenderar timmar i affärer och provrum medan deras män sitter utanför och väntar (vilket de väljer att göra eftersom det är bättre än att vara i affären och tvingas komma med synpunkter). Min blivande man kommer vara mycket lyckligt lottad, tydligen (min blivande man kommer dock inte att vara denna chaufför). Well well, chauffören tog mig till busstationen där jag fick lämna in min ryggsäck och körde sedan ner mig till Waterfront. Självklart till ett mycket förmånligt pris. Jag hann även med att träna mina xhosa-klick. Tror att det gick halvbra.

Nu har jag lyckats skriva en hel sida om en flyg- och en taxiresa, men det kanske inte är därför ni är här och läser. Ni vill ju förstås bara veta om jag lever eller inte och det vet ni ju nu. Eftersom jag inte vill att inlägget ska bli för långt drar jag resten lite snabbt. I väntan på bussen som skulle ta mig vidare till George hängde jag i solen nere vid hamnen. Solskyddsfaktor 30 gjorde att jag överlevde fösta dagen utan några svårare brännskador. Bussresan till George gick utmärkt och jag kom nästan fram i tid. Vid hållplatsen blev jag upplockad av mina gamla vänner Chantel och Renier, som jag nu bor hos. Här blir jag bortskämd som få och känner mig som en riktig African queen. En något blek sådan. Där sätter jag punkt för den här gången. Har precis varit ute och svingat mig mellan trädtoppar och nu väntar snart braai, men mer om det nästa gång.

Helt ok bussresa till George