Just another day in paradise

Sol, vind och vatten. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta mitt liv just nu. Före min resa såg jag Moçambique som en av huvudpunkterna på min resa. Jag har inte blivit besviken. 

Joburg hade inte mycket mer att erbjuda och jag organiserade mig för att ta mig till Moçambique. Jag hade hört att det var bäst att skaffa visum innan avresan, istället för vid gränsen, men jag bestämde mig för att strunta i det. I taxin på väg till busstationen frågade chauffören om jag hade visum och jag svarade nej. Han frågade om jag hade en bussbiljett och jag svarade nej. Han såg något bekymrad ut. Tydligen hade bussföretagen slutat sälja biljetter till de som inte redan skaffat visum. Ah, den lilla detaljen hade jag inte hört om innan. Nåväl, bara att testa. Biljettköpet gick smärtfritt och jag blev endast ombedd att meddela chauffören att jag skulle skaffa visum, så skulle han hjälpa mig. När jag gjorde detta blev reaktionen mindre upplyftande. En djup suck följdes av kommentaren: ”Well, sometimes they get the visa, sometimes they don’t”. Jaha, vi får väl hålla tummarna för att jag får ett, svarade jag och påbörjade den nervösa bussresan mot Maputo. Det där med att vara konsekvent är verkligen inte något man ägnar sig åt särskilt ofta här i Afrika och många gånger känns det som att kan det vara ett rent lotteri. Nåväl, jag hade ju åtminstone min svenska charm och mitt svenska pass med mig, det har funkat rätt bra förut.

Det där med att åka buss eller minibuss i Afrika är verkligen en spännande upplevelse. Sakerna som folk tar med på bussen. Jag stod där i Johannesburg med min backpack, en liten ryggsäck samt en sovsäck mitt i ett hav av kassar, väskor, vagnar och förpackningar av olika slag. En person kan ha omkring 10 kassar. Ja, varför inte ta med några madrasser och tre kassar tjocka filtar på bussen? Eller hundratals ägg? Ägg är vanligt förekommande på dessa bussar. Ägg!? Som sagt, varför inte.

Gränsen mellan Sydafrika och Moçambique är inte den roligaste. Det är oerhört mycket folk som korsar där varje dag och köerna är långa. Underhållningen i kön bestod främst i att titta på de som försökte smita över gränsen. Som tur var slapp jag ansluta mig till den skaran och kunde istället traska över gränsen helt lagligt. Det där med att få visumet vid gränsen visade sig inte vara något problem överhuvudtaget.

Vistelsen i Maputo blev kortvarig, då jag så fort som möjligt ville ta mig till Tofo, ett litet ställe vid kusten några timmar norrut från Maputo. I Tofo hade jag folk som väntade på mig: Karin och Alfred, mina gamla trogna resekamrater, samt Nir, en av israelerna jag träffade i Joburg. Det enda jag egentligen gjorde i Maputo var att traska runt på gatorna och prata portugisiska med folk och se deras förvånade miner. De flesta frågade om jag kom från Brasilien, vilket gjorde att självförtroendet sköt i höjden. Den brasilianska portugisiskan skiljer sig dock en hel del från övriga världens portugisiska, så det är inte alltid helt enkelt att förstå var de säger. Jag har försökt övertyga folk om att det är den brasilianska som är den rätta, men med klent resultat. Många verkar tycka att portugisiskan man talar i nåt ställe som heter Portugal är den rätta. Märkligt.  

Efter en stormig natt i Maputo (vädermässigt stormigt och inget annat) var det dags för avresa till Tofo. Bussen skulle lämna mitt hostel kl.5 på morgonen och jag skulle bli avsläppt precis utanför dörren vid hostelet i Tofo. Dörr till dörr, supersmidigt. Mmm, just det. Smidigt, kanske. Bekvämt, definitivt inte. Minibussen åkte först till en busstation, där den skulle vänta tills den blivit full. Under tiden slogs de olika minibussarna om resenärerna, nästan bokstavligt talat. Så fort någon stackare med väska dök upp blev han/hon (fortfarande inte redo för hen) omringad av 5-10 personer som gapade och slet i personen i fråga, samtidigt som de fysiskt försökte knuffa bort sina motståndare. Cirka två timmar tog det för min minibuss att släpa in tillräckligt många i bussen för att åka iväg. Det var en molnfri, stekhet dag och en sju timmar lång bussresa väntade. Jag satt inklämd mot väggen intill en gigantisk afrikansk kvinna, som envisades med att köpa stora påsar av bröd och konstiga frukter genom fönstret av försäljare så fort bussen stannade till. Detta gjorde inte att jag fick mer plats. Jag försökte föreställa mig scenen ovanifrån. Det måste ha varit en komisk syn, att se mig sitta där på en pytteliten yta med min blonda kalufs mosad mot väggen, intill denna färgstarka afrikanska kvinna, mitt i minibusskaoset. Mitt ponduskonto låg på negativt. Vid ett tillfälle under denna sjutimmarsresa stannade bussen för en tiominuterspaus, så att vi fick sträcka på benen. Det var allt. Jag kan ärligt erkänna att det var en av de värsta resorna i mitt liv: Värmen, lukten (stanken, för att tala klarspråk), bristen på yta. Jag roade mig med att föreställa mig vänner och bekanta i samma situation och funderade på vilka som hade klarat det bra och vilka som hade klarat det mindre bra. Jag fick det till en handfull, på sin höjd, som skulle ha tillhört den första kategorin. Tänker dock inte nämna några namn.

Resan till Tofo var smärtsam, men jag hade hört att Tofo skulle vara något av ett paradis och jag antar att vägen till paradiset måste vara smärtsam. Det kanske inte känns som paradiset annars. Det var helt klart en lättnad att komma fram och skönt att mötas av bekanta ansikten, men var det paradiset? Är Tofo paradiset? Jag antar att det är en definitionsfråga. Om paradiset innebär skogar av palmer, milslånga öde stränder, ett klarblått hav med vågor för surfing och de bästa dyk- och snorkelmöjligheterna i världen, god och billig mat (mycket fisk och skaldjur), hängmattor, solstolar och stråhyddor. Ja, i så fall är Tofo paradiset.

Lindsey på lina

Jag fastnade i Tofo och har inte lyckats ta mig härifrån. Första dagarna tänkte jag att jag bara skulle stanna i ytterligare någon dag. Så har jag tänkt sedan dess och jag har nu varit här i över en vecka. Efter ett par dagar dök ett gäng kanadensare upp som jag hängt med sedan dess. Riktigt jobbiga dagar med strandhäng, breakdance-träning (en av kanadensarna var riktigt duktig och jag var en ivrig adept, om än en helt utan rätt swag) och slacklining. En hel del rom och cola. Människorna har helt klart gjort att jag inte kunnat åka vidare. Tofo har lyckats locka till sig några av de konstigaste karaktärerna jag någonsin träffat, det måste bara finnas någon slags freak-magnet här. Vi har till exempel Alfonso, en kille från Portugal som tidigare varit professional wrestler, en sån med artistnamn och löjlig utstyrsel. Han bestämde sig för att gå ner i vikt, tappade omkring 100 kg (från 180 till 80) och fick sparken. Startade ett tursitföretag i Lissabon, som blev en succé och gjorde att han kunde öppna upp i städer över hela landet. Tröttnade och sålde företaget för en massa pengar, började resa, via Spanien ner genom Afrika. Han är rädd för att flyga och har därför tagit sig fram på annat sätt. Han har rest i lite över ett år, men ska nu slå sig ner i Tofo och försörja sig genom att måla tavlor. Killen är 23 år. Fullkomligt störd, men hysteriskt rolig. Vi har även Jonah, som varannan vecka jobbade som apotekare i USA och varannan vecka turnerade runt med sitt band och spelade, festade, knarkade. Tröttnade på det slitiga dubbellivet och började resa. Han har varit ute i omkring ett år, kommer antagligen driva runt i ytterligare ett par. Sedan har vi George, en kenyan med brittiska och irländska föräldrar. Han har bott i ett tiotal länder och har diverse bisarra historier att berätta. I Rio de Janeiro jobbade han på ett hostel och tjänade lite extra pengar på att sälja knark till backpackers. I England fick han in lite extra slantar på att vara nakenmodell för konststudenter. I Thailand lyckades han med bravaden att vakna upp och hitta en tatuering på sin skuldra: En liten ful, blå delfin. Som tagen ur filmen Hangover.

Det är alltså dessa människor jag omges av här i Tofo och som gjort att jag inte lyckats ta mig härifrån. Kanadensarna åkte imorse, så nu kanske det trots allt blir lättare att dra vidare. Jag kanske åker imorgon. Men ja, det kanske jag kommer att säga imorgon också.

Frukost

Allmänna tips och tricks för överlevnad i Afrika:

 - Om du åker fast för fortkörning i Botswana: Säg att du inte har några pula (valutan i Botswana), så kanske du slipper böter. Vi testade. Det funkade.

 -  Om du råkat befinna dig illegalt i Lesotho och hotas med att arresteras: Börja gråta, så kanske de släpper dig utan vidare.

 -  Om du råkar se en musikvideo av en artist från Moçambique: Stäng av! Eller hoppas på strömavbrott. Eller spring för livet. Enda sättet att överleva.

The Kingdom in the Sky

För första gången på resan var det dags att faktiskt resa runt helt själv. En utmaning, helt klart. En givande sådan.

Efter många års unvikande av Johannesburg var det dags att svänga förbi denna ökända stad. Före den här resan hade jag inte hört någon säga något bra om den, stor, ful och farlig, men hör och häpna, den här gången träffade jag faktiskt folk som sa att Joburg faktiskt inte är så illa. Flera av varandra oberoende källor sa dessutom att människorna där är trevliga, betydligt trevligare än de i Kapstaden. Såhär med facit i hand kan jag säga att Joburg inte är den vackraste staden jag sett precis. Den slår sig inte riktigt in på topp 10 charmigaste städer. Lägg till några nollor och ni skulle ändå inte hitta den på listan. Kontrasten från lugna och fridfulla Chino till hysteriska Joburg var inte att leka med, men omväxling förnöjer, eller?

Ja, hysteriskt var ordet. Det är så jag väljer att sammanfatta det. Efter ett par mindre bekväma bussresor kom jag fram till staden mitt i natten. Jag väntade på busstationen och tänkte ta mig till ett hostel så fort det blivit ljust. Precis när jag reste mig och började gå för att hitta en minibuss som kunde ta mig till de hostel jag valt, stötte jag på några israeler som jag sett på Shoestring vid Vic falls. Sällskap, trevligt. Jag hakade på dem istället. Det visade sig att deras resa var läskigt lik min och att deras planerade rutt nästan helt överensstämde med min. De ville vidare mot Moçambique, sedan Malawi och därefter Tanzania. Precis som jag. Enda skillnaden var att jag ville hänga ett par dagar i Joburg och se galenskapen med mina egna ögon. Eventuellt hade jag tänkt klämma in Lesotho eller Swaziland innan Moçambique också. Israelerna ville inte stanna en sekund längre än nödvändigt och de verkade hyfsat uppskrämda av alla skräckhistorier man hört om staden. Jag vägde fram och tillbaka – tacka ja till deras inbjudan att följa med dem eller inte? Det hade helt klart varit bra med resekamrater, men samtidigt ville jag inte stressa. Magkänslan fick avgöra. Jag var fortfarande hög på Douglas, James och Calvins sätt att se på livet, att njuta av varje ögonblick, och jag ville inte nyktra till från det tillståndet. Israelerna, inte alla men en övervägande del av dem, hade en något mindre positiv syn på tillvaron. De såg problem i det mesta och klagade högt och gärna. Nä, såna vill jag ju inte resa runt med. Sagt och gjort, jag stannade och de åkte vidare.

Vistelsen i Joburg kändes som en mellanlandning där jag mest funderade på vad jag skulle göra näst. Det enda vettiga jag kan påstå att jag gjorde utöver att fundera på detta var att åka till Apartheidmuseet. Jag är vanligtvis ingen museumfantast, men kände att det här var något jag borde göra. Jag träffade en holländsk tjej som också var på väg dit och så jag gjorde sällskap med henne. Besöket blev en känslostorm. På min biljett stod det ”White” och på hennes stod det ”Black” och vi fick därmed ta olika ingångar in till museet. Japp, apartheid var ordet – segregation, att hålla isär. Innebörden av apartheid framgick tydligt i museet. Det var både fantastiskt och jobbigt att läsa de texter och se på de bilder och filmklipp som fanns runt om. Gråtfärdig av de historier om alla människor som offrat sina liv för vad de tror på, gråtfärdig av det oförklarliga hat och meningslösa våld som rådde under så många år och som än idag skuggar landet. Efter ett par timmar på apartheidmuseet var jag helt utmattad.

Senare under kvällen ledde framtidsfunderandet till ett beslut. Lesotho. Jag hade inte träffat något vettigt folk att resa med, men bestämde mig ändå för att ge mig iväg på en liten tur till kungariket mitt i Sydafrika. Det fanns flera sätt att göra det på. Jag hade kunnat hoppa på en Baz Bus, en hop on – hop off-buss som går ändå från Kapstaden upp till Durban, med avstickare till exempelvis Joburg och Drakensbergen. De plockar upp en vid ett hostel och släpper av vid ett annat. Dörr till dörr. Enkelt. För enkelt. Ett annat alternativ var någon slags paketresa. Alldeles för lamt. Why take the easy way to Lesotho? Nej, jag ville göra som the locals. Dessutom hade jag hittat ett ställe i Lesotho jag verkligen ville åka till och ingen av de där skolresevarianterna gick dit. Valet föll på minibuss till Lesothos huvudstad Maseru och därefter ytterligare en minibuss till den lilla byn Semonkong. Piece of cake. Eller..? Någonstans på vägen började jag fundera på varför jag inte bara kunnat ta den enkla vägen trots allt.

Ca fyra timmar skulle en minibuss ta från Joburg till Maseru. Jag var uppe tidigt på morgonen för att göra mig i ordning, men det dröjde länge innan jag lämnade mitt hostel. Jag tog det något korkade beslutet att vänta på en amerikan och en norska att dela taxi med, för att spara några slantar. Väl vid busstationen fick jag hjälp av en man som typ jobbade där. Jag gjorde klart för honom att jag kunde klara mig själv och att jag inte tänkte ge honom några pengar. ”If you tip me it’s from your heart, you don’t have to”. Alright, jag har i alla fall varnat. Det visade sig snabbt att jag absolut inte hade kunnat klara mig själv. Kaos. Förvirring. Mitt bland hektiska marknader stod mängder av minibussar inknökade och det var hopplöst att hitta rätt buss. Jag lyckades betala för min plats på en som skulle gå till Maseru och sen var det bara att vänta tills de ropade upp ens namn. Man fick alltså ingen biljett, utan blev visad till en plats mitt i röran där man skulle vänta till man blev uppropad. Det stod redan en minibuss där när jag kom dit, en stor fin en, i prima skick. Mitt namn ropades inte upp. Jag sa hej då till mannen som hjälpt mig, som blev arg för att jag inte gav så mycket dricks. Suck. Bussen åkte iväg och det kom en ny. Mitt namn fanns inte på listan. Tiden gick. Ännu en skramlade fram, en i uselt skick. Mitt namn var det sista som ropades upp. Jag fick sitta på en uppfällbar stol som lutade kraftigt åt sidan. Jag var förvånad över att bussen ens rullade.

Någonstans där på vägen när solen sjönk och det började mörkna, undrade jag vad tusan jag höll på med. Resan tog för lång tid och jag insåg att det skulle vara väldigt sent när jag kom fram. Största oron var att inte kunna ta mig till det hostel jag spanat in, men även att befinna mig själv vid en landsgräns sent på kvällen i ett land jag aldrig varit kändes olustigt. I huvudet spelade jag upp ett citat från väggen på Shoestring Lodge i Zim på repeat: ”Life is either a daring adventure or nothing”. Det fick mig att må aningen bättre. Jag frågade andra passagerare varför det tog så lång tid och de svarade att ”Too old. He is driving too slow”. Jag vet inte om det var chauffören eller bussen som var för gammal, men båda alternativen stämde. Väl framme vid gränsen, 6 ½h  efter att vi lämnat Joburg, vinglade jag ut, något mer sned än vid resans start (mest kroppsligt pga av det sneda sätet) och hängde på de andra busspassagerarna som genast kände att det var deras ansvar att se till att jag var säker. En tjej hjälpte mig inte bara att hitta en pålitlig taxi (”pålitlig”. När vi tog taxin fick vi fylla i våra namn, passnummer och liknande i en bok, ifall något skulle hända. Eh… Ja, jo, det gjorde ju att man kände sig betydligt säkrare. Skönt att veta att de har koll på vem som råkat ut för olyckan och att de vet vart de skulle ringa lämna beskedet), utan följde även med i taxin och förklarade för samtliga på vägen att ”I’m not gonna leave her until I know she is safe”. Det är inte första gången jag hör det under den här resan. Det var svårare än väntat att hitta hostelet. Trots att jag hade namn, adress och karta till stället var det ingen som visste var det låg. Vår chaufför visade sig även vara polis och han körde till stationen och engagerade hela Maserus polisstyrka i hosteljakten. Men vi fick ge upp. Ett ”affordable hotel” blev lösningen och jag hade i alla fall någonstans att sova för natten.

Dagen efter var jag uppe med tuppen för att ta ytterligare en fantastisk minibuss till den lilla byn Semonkong. I Lesotho mäter man avstånd i tid istället för kilometer, då vägarna är aningen slingriga, backiga och skitdåliga. Jag tog hjälp av hotellpersonalen för att hitta rätt buss: ”Do you know where I can find a minibus to Semonkong?”. Ingen förstod. Jag upprepade: ”Semonkong”. Fortfarande blankt. Jag försökte med så många olika betoningar och tonaccenter jag kunde komma på och tillslut ramlade polletten ner. ”Ah, you mean Semonkong”. Aa, just det. Varför sa jag inte det på en gång.

Resan till Semonkong var… intressant. Minibussen var i ännu sämre skick än den från Joburg och just när man trodde att den var full stannade de för att plockade upp ytterligare passagerare. Vägarna som ledde fram genom det böljande, löjligt gröna landskapet var av blandad kvalité, med en härlig blandning av sliten asfalt, gropiga grusvägar och stenbumlingskryddade lervägar. Framme i Semonkong strosade jag mellan åsnor, hästar och kor mot den lodge där jag skulle bo och fick direkt känslan av att allt var värt besväret. Jag hade rätt.

Första aktiviteten jag gav mig in på var en dagstur hästridning i området runt Semonkong. Det var jag och Mark, en artig ung herre från Wales som skulle iväg tillsammans med en guide. Jag var ganska orolig inför turen eftersom det där med att rida inte riktigt har varit min grej tidigare (senast var i gymnasiet: ”Jill, hoppa upp på hästen”, ”Nej!”, ”Hoppa upp på hästen!!”, ”Nej!”. Långt senare hoppade jag upp på hästen). Den första hästen jag hade, som jag valde att kalla Jeppson, gav mig vissa problem. Medan Mark och guiden traskade åt ett håll, försvann jag åt ett helt annat. Jeppson hade helt klart en egen vilja. Lat var han också. Jag kan inte mycket om hästar och deras gångstilar, men att hästar kunde hasa hade jag aldrig kunnat tro. Men det var precis vad Jeppson gjorde, han hasade fram. Efter bara en liten stund hade guiden fått nog och jag fick byta häst med honom. Min nya häst, Randalph (min namngivning), var som en dröm och resten av turen gick som på räls.

Jag och Randalph. Jeppson skymtar i bakgrunden

Jag och Don K, redo för pub crawl

Nästa aktivitet var donkey pub crawl. Ja, ni läste rätt. Pub crawl runt de lokala pubarna i byn med en åsna som transportmedel. Det var en upplevelse kan jag lova. Min åsna, Don K, traskade raka vägen till pubarna och gick sedan runt och tuggade lite gräs utanför. När det var dags att dra till nästa pub var det bara att kräla upp på åsnan så gick den vidare. Helt klart praktiskt, speciellt för någon med mitt lokalsinne (läs: brist på). Något för övriga världen? Vid ett tillfälle visade vår ”guide” oss ett par bilder från hans telefon: ”Känner ni igen de här killarna?”. Ett par vita snubbar. Nja, det funkar inte riktigt så, det är inte direkt så att jag känner varenda vit snubbe i världen. Det visade sig att det var prins Harry och prins William. Ooops. De hade gjort en liknande hästutflykt som vi gjorde, men dock inget donkey pub crawl. Även om jag är ganska säker på att åtminstone Harry hade uppskattat det. Några pubar och flera öl senare skumpade vi tillbaka till vår lodge. 

I bakgrunden vattenfallet som vi gjorde abseiling vid

Jag hann med ytterligare en aktivitet under mina dagar i Lesotho. Abseiling från en klippa intill ett vattenfall. Det var 204m och det var helt fantastiskt. En Petzl Corax-sele och jag kände mig som hemma. De ansvariga slog riktigt snygga dubbelåttor också. Det var en befrielse att få luta ut över kanten och fira ner och betydligt mindre nervigt än exempelvis hästridningen. Lesotho, vilket land, vilket landskap, vilket folk och sätt att leva. Åk dit.

Jag precis vid kanten, 204 m kvar till marken

Jag ska erkänna att jag fasade inför resan tillbaka, då jag satsade på att ta mig hela vägen till Joburg på en dag. Minibussar är opålitliga och ofta kan man få vänta länge på att de åker: de åker endast när de blivit fulla (full = överfull). Ni kan kanske tänka er min lycka när jag lyckades få lift av ett gäng med ett par italienare, en tysk och en sydkorean hela vägen till mitt hostel. Vi stötte endast på ett litet problem på vägen. Det visade sig att detta röriga gäng av utbytesstudenter hade lyckats ta sig in i Lesotho utan att få någon entry stamp. De hade alltså ovetandes varit i Lesotho illegalt. Vid gränsen fick vi därför tillbringa en bra stund med att försöka övertala gränskontroll och polis om att inte arrestera dem. En av italienarna stod gråtfärdig och tankar om hans framtid snurrade i huvudet på honom. Den andra italienaren verkade lugn och var saklig. Tysken var något aggressiv och framfusig. Sydkoreanen verkade redan ha accepterat sitt öde och frågade vad som skulle hända när de blivit arresterade. Själv satt jag och funderade på vad jag skulle göra om min skjuts helt plötsligt hamnade i fängelse i Lesotho. Slutet gott allting gott, vi fick åka vidare när vi lovat att bjuda på en drink nästa gång och nu befinner jag mig återigen i Joburg.