Joburg hade inte mycket mer att erbjuda och jag organiserade
mig för att ta mig till Moçambique. Jag hade hört att det var bäst att skaffa
visum innan avresan, istället för vid gränsen, men jag bestämde mig för att
strunta i det. I taxin på väg till busstationen frågade chauffören om jag hade
visum och jag svarade nej. Han frågade om jag hade en bussbiljett och jag
svarade nej. Han såg något bekymrad ut. Tydligen hade bussföretagen slutat
sälja biljetter till de som inte redan skaffat visum. Ah, den lilla detaljen
hade jag inte hört om innan. Nåväl, bara att testa. Biljettköpet gick
smärtfritt och jag blev endast ombedd att meddela chauffören att jag skulle
skaffa visum, så skulle han hjälpa mig. När jag gjorde detta blev reaktionen
mindre upplyftande. En djup suck följdes av kommentaren: ”Well, sometimes they
get the visa, sometimes they don’t”. Jaha, vi får väl hålla tummarna för att
jag får ett, svarade jag och påbörjade den nervösa bussresan mot Maputo. Det
där med att vara konsekvent är verkligen inte något man ägnar sig åt särskilt
ofta här i Afrika och många gånger känns det som att kan det vara ett rent
lotteri. Nåväl, jag hade ju åtminstone min svenska charm och mitt svenska pass
med mig, det har funkat rätt bra förut.
Det där med att åka buss eller minibuss i Afrika är
verkligen en spännande upplevelse. Sakerna som folk tar med på bussen. Jag stod
där i Johannesburg med min backpack, en liten ryggsäck samt en sovsäck mitt i
ett hav av kassar, väskor, vagnar och förpackningar av olika slag. En person
kan ha omkring 10 kassar. Ja, varför inte ta med några madrasser och tre kassar
tjocka filtar på bussen? Eller hundratals ägg? Ägg är vanligt förekommande på
dessa bussar. Ägg!? Som sagt, varför inte.
Gränsen mellan Sydafrika och Moçambique är inte den
roligaste. Det är oerhört mycket folk som korsar där varje dag och köerna är
långa. Underhållningen i kön bestod främst i att titta på de som försökte smita
över gränsen. Som tur var slapp jag ansluta mig till den skaran och kunde
istället traska över gränsen helt lagligt. Det där med att få visumet vid
gränsen visade sig inte vara något problem överhuvudtaget.
Vistelsen i Maputo blev kortvarig, då jag så fort som
möjligt ville ta mig till Tofo, ett litet ställe vid kusten några timmar norrut
från Maputo. I Tofo hade jag folk som väntade på mig: Karin och Alfred, mina
gamla trogna resekamrater, samt Nir, en av israelerna jag träffade i Joburg. Det
enda jag egentligen gjorde i Maputo var att traska runt på gatorna och prata
portugisiska med folk och se deras förvånade miner. De flesta frågade om jag
kom från Brasilien, vilket gjorde att självförtroendet sköt i höjden. Den
brasilianska portugisiskan skiljer sig dock en hel del från övriga världens
portugisiska, så det är inte alltid helt enkelt att förstå var de säger. Jag
har försökt övertyga folk om att det är den brasilianska som är den rätta, men med
klent resultat. Många verkar tycka att portugisiskan man talar i nåt ställe som
heter Portugal är den rätta. Märkligt.
Efter en stormig natt i Maputo (vädermässigt stormigt och
inget annat) var det dags för avresa till Tofo. Bussen skulle lämna mitt hostel
kl.5 på morgonen och jag skulle bli avsläppt precis utanför dörren vid hostelet
i Tofo. Dörr till dörr, supersmidigt. Mmm, just det. Smidigt, kanske. Bekvämt,
definitivt inte. Minibussen åkte först till en busstation, där den skulle vänta
tills den blivit full. Under tiden slogs de olika minibussarna om resenärerna,
nästan bokstavligt talat. Så fort någon stackare med väska dök upp blev han/hon
(fortfarande inte redo för hen) omringad av 5-10 personer som gapade och slet i
personen i fråga, samtidigt som de fysiskt försökte knuffa bort sina
motståndare. Cirka två timmar tog det för min minibuss att släpa in
tillräckligt många i bussen för att åka iväg. Det var en molnfri, stekhet dag
och en sju timmar lång bussresa väntade. Jag satt inklämd mot väggen intill en
gigantisk afrikansk kvinna, som envisades med att köpa stora påsar av bröd och
konstiga frukter genom fönstret av försäljare så fort bussen stannade till.
Detta gjorde inte att jag fick mer plats. Jag försökte föreställa mig scenen
ovanifrån. Det måste ha varit en komisk syn, att se mig sitta där på en
pytteliten yta med min blonda kalufs mosad mot väggen, intill denna färgstarka
afrikanska kvinna, mitt i minibusskaoset. Mitt ponduskonto låg på negativt. Vid
ett tillfälle under denna sjutimmarsresa stannade bussen för en tiominuterspaus,
så att vi fick sträcka på benen. Det var allt. Jag kan ärligt erkänna att det
var en av de värsta resorna i mitt liv: Värmen, lukten (stanken, för att tala
klarspråk), bristen på yta. Jag roade mig med att föreställa mig vänner och
bekanta i samma situation och funderade på vilka som hade klarat det bra och
vilka som hade klarat det mindre bra. Jag fick det till en handfull, på sin
höjd, som skulle ha tillhört den första kategorin. Tänker dock inte nämna några
namn.
Resan till Tofo var smärtsam, men jag hade hört att Tofo
skulle vara något av ett paradis och jag antar att vägen till paradiset måste
vara smärtsam. Det kanske inte känns som paradiset annars. Det var helt klart
en lättnad att komma fram och skönt att mötas av bekanta ansikten, men var det
paradiset? Är Tofo paradiset? Jag antar att det är en definitionsfråga. Om
paradiset innebär skogar av palmer, milslånga öde stränder, ett klarblått hav
med vågor för surfing och de bästa dyk- och snorkelmöjligheterna i världen, god
och billig mat (mycket fisk och skaldjur), hängmattor, solstolar och
stråhyddor. Ja, i så fall är Tofo paradiset. |
| Lindsey på lina |
Jag fastnade i Tofo och har inte lyckats ta mig härifrån.
Första dagarna tänkte jag att jag bara skulle stanna i ytterligare någon dag.
Så har jag tänkt sedan dess och jag har nu varit här i över en vecka. Efter ett
par dagar dök ett gäng kanadensare upp som jag hängt med sedan dess. Riktigt
jobbiga dagar med strandhäng, breakdance-träning (en av kanadensarna var
riktigt duktig och jag var en ivrig adept, om än en helt utan rätt swag) och
slacklining. En hel del rom och cola. Människorna har helt klart gjort att jag
inte kunnat åka vidare. Tofo har lyckats locka till sig några av de konstigaste
karaktärerna jag någonsin träffat, det måste bara finnas någon slags
freak-magnet här. Vi har till exempel Alfonso, en kille från Portugal som
tidigare varit professional wrestler, en sån med artistnamn och löjlig
utstyrsel. Han bestämde sig för att gå ner i vikt, tappade omkring 100 kg (från
180 till 80) och fick sparken. Startade ett tursitföretag i Lissabon, som blev
en succé och gjorde att han kunde öppna upp i städer över hela landet.
Tröttnade och sålde företaget för en massa pengar, började resa, via Spanien
ner genom Afrika. Han är rädd för att flyga och har därför tagit sig fram på
annat sätt. Han har rest i lite över ett år, men ska nu slå sig ner i Tofo och
försörja sig genom att måla tavlor. Killen är 23 år. Fullkomligt störd, men
hysteriskt rolig. Vi har även Jonah, som varannan vecka jobbade som apotekare i
USA och varannan vecka turnerade runt med sitt band och spelade, festade,
knarkade. Tröttnade på det slitiga dubbellivet och började resa. Han har varit
ute i omkring ett år, kommer antagligen driva runt i ytterligare ett par. Sedan
har vi George, en kenyan med brittiska och irländska föräldrar. Han har bott i
ett tiotal länder och har diverse bisarra historier att berätta. I Rio de
Janeiro jobbade han på ett hostel och tjänade lite extra pengar på att sälja
knark till backpackers. I England fick han in lite extra slantar på att vara
nakenmodell för konststudenter. I Thailand lyckades han med bravaden att vakna
upp och hitta en tatuering på sin skuldra: En liten ful, blå delfin. Som tagen
ur filmen Hangover.
Det är alltså dessa människor jag omges av här i Tofo och
som gjort att jag inte lyckats ta mig härifrån. Kanadensarna åkte imorse, så nu
kanske det trots allt blir lättare att dra vidare. Jag kanske åker imorgon. Men
ja, det kanske jag kommer att säga imorgon också.
 |
| Frukost |
Allmänna tips och tricks för överlevnad i Afrika:
- Om du åker fast för fortkörning i Botswana: Säg
att du inte har några pula (valutan i Botswana), så kanske du slipper böter. Vi
testade. Det funkade.
- Om du råkat befinna dig illegalt i Lesotho och
hotas med att arresteras: Börja gråta, så kanske de släpper dig utan vidare.
- Om du råkar se en musikvideo av en artist från
Moçambique: Stäng av! Eller hoppas på strömavbrott. Eller spring för livet. Enda
sättet att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar