Ja, hysteriskt var ordet. Det är så jag väljer att
sammanfatta det. Efter ett par mindre bekväma bussresor kom jag fram till
staden mitt i natten. Jag väntade på busstationen och tänkte ta mig till ett
hostel så fort det blivit ljust. Precis när jag reste mig och började gå för
att hitta en minibuss som kunde ta mig till de hostel jag valt, stötte jag på
några israeler som jag sett på Shoestring vid Vic falls. Sällskap, trevligt.
Jag hakade på dem istället. Det visade sig att deras resa var läskigt lik min
och att deras planerade rutt nästan helt överensstämde med min. De ville vidare
mot Moçambique, sedan Malawi och därefter Tanzania. Precis som jag. Enda
skillnaden var att jag ville hänga ett par dagar i Joburg och se galenskapen
med mina egna ögon. Eventuellt hade jag tänkt klämma in Lesotho eller Swaziland
innan Moçambique också. Israelerna ville inte stanna en sekund längre än
nödvändigt och de verkade hyfsat uppskrämda av alla skräckhistorier man hört om
staden. Jag vägde fram och tillbaka – tacka ja till deras inbjudan att följa
med dem eller inte? Det hade helt klart varit bra med resekamrater, men
samtidigt ville jag inte stressa. Magkänslan fick avgöra. Jag var fortfarande
hög på Douglas, James och Calvins sätt att se på livet, att njuta av varje
ögonblick, och jag ville inte nyktra till från det tillståndet. Israelerna,
inte alla men en övervägande del av dem, hade en något mindre positiv syn på
tillvaron. De såg problem i det mesta och klagade högt och gärna. Nä, såna vill
jag ju inte resa runt med. Sagt och gjort, jag stannade och de åkte vidare.
Vistelsen i Joburg kändes som en mellanlandning där jag mest
funderade på vad jag skulle göra näst. Det enda vettiga jag
kan påstå att jag gjorde utöver att fundera på detta var att åka till Apartheidmuseet.
Jag är vanligtvis ingen museumfantast, men kände att det här var något jag
borde göra. Jag träffade en holländsk tjej som också var på väg dit och så jag gjorde
sällskap med henne. Besöket blev en känslostorm. På min biljett stod det
”White” och på hennes stod det ”Black” och vi fick därmed ta olika ingångar in
till museet. Japp, apartheid var ordet – segregation, att hålla isär.
Innebörden av apartheid framgick tydligt i museet. Det var både fantastiskt och
jobbigt att läsa de texter och se på de bilder och filmklipp som fanns runt om.
Gråtfärdig av de historier om alla människor som offrat sina liv för vad de
tror på, gråtfärdig av det oförklarliga hat och meningslösa våld som rådde
under så många år och som än idag skuggar landet. Efter ett par timmar på
apartheidmuseet var jag helt utmattad.
Senare under kvällen ledde framtidsfunderandet till ett
beslut. Lesotho. Jag hade inte träffat något vettigt folk att resa med, men
bestämde mig ändå för att ge mig iväg på en liten tur till kungariket mitt i
Sydafrika. Det fanns flera sätt att göra det på. Jag hade kunnat hoppa på en
Baz Bus, en hop on – hop off-buss som går ändå från Kapstaden upp till Durban,
med avstickare till exempelvis Joburg och Drakensbergen. De plockar upp en vid
ett hostel och släpper av vid ett annat. Dörr till dörr. Enkelt. För enkelt. Ett
annat alternativ var någon slags paketresa. Alldeles för lamt. Why take the easy way to Lesotho? Nej,
jag ville göra som the locals. Dessutom hade jag hittat ett ställe i
Lesotho jag verkligen ville åka till och ingen av de där skolresevarianterna
gick dit. Valet föll på minibuss till Lesothos huvudstad Maseru och därefter
ytterligare en minibuss till den lilla byn Semonkong. Piece of cake. Eller..? Någonstans på
vägen började jag fundera på varför jag inte bara kunnat ta den enkla vägen
trots allt.
Ca fyra timmar skulle en minibuss ta från Joburg till
Maseru. Jag var uppe tidigt på morgonen för att göra mig i ordning, men det
dröjde länge innan jag lämnade mitt hostel. Jag tog det något korkade beslutet
att vänta på en amerikan och en norska att dela taxi med, för att spara några
slantar. Väl vid busstationen fick jag hjälp av en man som typ jobbade där. Jag
gjorde klart för honom att jag kunde klara mig själv och att jag inte tänkte ge
honom några pengar. ”If you tip me it’s from your heart, you don’t have to”.
Alright, jag har i alla fall varnat. Det visade sig snabbt att jag absolut inte
hade kunnat klara mig själv. Kaos. Förvirring. Mitt bland hektiska marknader
stod mängder av minibussar inknökade och det var hopplöst att hitta rätt buss.
Jag lyckades betala för min plats på en som skulle gå till Maseru och sen var
det bara att vänta tills de ropade upp ens namn. Man fick alltså ingen biljett,
utan blev visad till en plats mitt i röran där man skulle vänta till man blev
uppropad. Det stod redan en minibuss där när jag kom dit, en stor fin en, i
prima skick. Mitt namn ropades inte upp. Jag sa hej då till mannen som hjälpt
mig, som blev arg för att jag inte gav så mycket dricks. Suck. Bussen
åkte iväg och det kom en ny. Mitt namn fanns inte på listan. Tiden gick. Ännu
en skramlade fram, en i uselt skick. Mitt namn var det sista som ropades upp.
Jag fick sitta på en uppfällbar stol som lutade kraftigt åt sidan. Jag var
förvånad över att bussen ens rullade.
Någonstans där på vägen när solen sjönk och det började
mörkna, undrade jag vad tusan jag höll på med. Resan tog för lång tid och jag
insåg att det skulle vara väldigt sent när jag kom fram. Största oron var att
inte kunna ta mig till det hostel jag spanat in, men även att befinna mig själv
vid en landsgräns sent på kvällen i ett land jag aldrig varit kändes olustigt. I
huvudet spelade jag upp ett citat från väggen på Shoestring Lodge i Zim på
repeat: ”Life is either a daring adventure or nothing”. Det fick mig att må
aningen bättre. Jag frågade andra passagerare varför det tog så lång tid och de
svarade att ”Too old. He is driving too slow”. Jag vet inte om det var
chauffören eller bussen som var för gammal, men båda alternativen stämde. Väl
framme vid gränsen, 6 ½h efter att vi lämnat Joburg, vinglade jag ut, något mer
sned än vid resans start (mest kroppsligt pga av det sneda sätet) och hängde på de andra busspassagerarna som genast kände att det var deras ansvar att
se till att jag var säker. En tjej hjälpte mig inte bara att hitta en pålitlig
taxi (”pålitlig”. När vi tog taxin fick vi fylla i våra namn, passnummer och
liknande i en bok, ifall något skulle hända. Eh… Ja, jo, det gjorde ju att man
kände sig betydligt säkrare. Skönt att veta att de har koll på vem som råkat ut
för olyckan och att de vet vart de skulle ringa lämna beskedet), utan följde även
med i taxin och förklarade för samtliga på vägen att ”I’m not gonna leave her
until I know she is safe”. Det är inte första gången jag hör det under den här
resan. Det var svårare än väntat att hitta hostelet. Trots att jag hade namn,
adress och karta till stället var det ingen som visste var det låg. Vår
chaufför visade sig även vara polis och han körde till stationen och engagerade
hela Maserus polisstyrka i hosteljakten. Men vi fick ge upp. Ett ”affordable
hotel” blev lösningen och jag hade i alla fall någonstans att sova för natten.
Dagen efter var jag uppe med tuppen för att ta ytterligare
en fantastisk minibuss till den lilla byn Semonkong. I Lesotho mäter man
avstånd i tid istället för kilometer, då vägarna är aningen slingriga, backiga
och skitdåliga. Jag tog hjälp av hotellpersonalen för att hitta rätt buss: ”Do
you know where I can find a minibus to Semonkong?”. Ingen förstod. Jag
upprepade: ”Semonkong”. Fortfarande blankt. Jag försökte med så många olika
betoningar och tonaccenter jag kunde komma på och tillslut ramlade polletten
ner. ”Ah, you mean Semonkong”. Aa, just det. Varför sa jag inte det på en gång.
Resan till Semonkong var… intressant. Minibussen var i ännu
sämre skick än den från Joburg och just när man trodde att den var full
stannade de för att plockade upp ytterligare passagerare. Vägarna som ledde
fram genom det böljande, löjligt gröna landskapet var av blandad kvalité, med en
härlig blandning av sliten asfalt, gropiga grusvägar och stenbumlingskryddade
lervägar. Framme i Semonkong strosade jag mellan åsnor, hästar och kor mot den
lodge där jag skulle bo och fick direkt känslan av att allt var värt besväret. Jag
hade rätt.
Första aktiviteten jag gav mig in på var en dagstur
hästridning i området runt Semonkong. Det var jag och Mark, en artig ung herre
från Wales som skulle iväg tillsammans med en guide. Jag var ganska orolig
inför turen eftersom det där med att rida inte riktigt har varit min grej tidigare (senast var i gymnasiet: ”Jill, hoppa upp på hästen”, ”Nej!”, ”Hoppa upp på
hästen!!”, ”Nej!”. Långt senare hoppade jag upp på hästen). Den första hästen jag hade, som jag valde att kalla Jeppson,
gav mig vissa problem. Medan Mark och guiden traskade åt ett håll, försvann jag
åt ett helt annat. Jeppson hade helt klart en egen vilja. Lat var han också.
Jag kan inte mycket om hästar och deras gångstilar, men att hästar kunde hasa
hade jag aldrig kunnat tro. Men det var precis vad Jeppson gjorde, han hasade
fram. Efter bara en liten stund hade guiden fått nog och jag fick byta häst med
honom. Min nya häst, Randalph (min namngivning), var som en dröm och resten av
turen gick som på räls. |
| Jag och Randalph. Jeppson skymtar i bakgrunden |
 |
| Jag och Don K, redo för pub crawl |
Nästa aktivitet var donkey pub crawl. Ja, ni läste rätt. Pub
crawl runt de lokala pubarna i byn med en åsna som transportmedel. Det var en
upplevelse kan jag lova. Min åsna, Don K, traskade raka vägen till pubarna och gick sedan
runt och tuggade lite gräs utanför. När det var dags att dra till nästa pub var
det bara att kräla upp på åsnan så gick den vidare. Helt klart praktiskt, speciellt för någon med mitt lokalsinne (läs: brist på). Något
för övriga världen? Vid ett tillfälle visade vår ”guide” oss ett par bilder
från hans telefon: ”Känner ni igen de här killarna?”. Ett par vita snubbar.
Nja, det funkar inte riktigt så, det är inte direkt så att jag känner varenda
vit snubbe i världen. Det visade sig att det var prins Harry och prins William.
Ooops. De hade gjort en liknande hästutflykt som vi gjorde, men dock inget
donkey pub crawl. Även om jag är ganska säker på att åtminstone Harry hade
uppskattat det. Några pubar och flera öl senare skumpade vi tillbaka till vår
lodge.
 |
| I bakgrunden vattenfallet som vi gjorde abseiling vid |
Jag hann med ytterligare en aktivitet under mina dagar i
Lesotho. Abseiling från en klippa intill ett vattenfall. Det var 204m och det
var helt fantastiskt. En Petzl Corax-sele och jag kände mig som hemma. De
ansvariga slog riktigt snygga dubbelåttor också. Det var en befrielse att få luta ut
över kanten och fira ner och betydligt mindre nervigt än exempelvis
hästridningen. Lesotho, vilket land, vilket landskap, vilket folk och sätt att
leva. Åk dit.
 |
| Jag precis vid kanten, 204 m kvar till marken |
Jag ska erkänna att jag fasade inför resan tillbaka, då jag
satsade på att ta mig hela vägen till Joburg på en dag. Minibussar är
opålitliga och ofta kan man få vänta länge på att de åker: de åker endast när de blivit fulla (full = överfull). Ni kan kanske tänka er min lycka när jag lyckades få lift
av ett gäng med ett par italienare, en tysk och en sydkorean hela vägen till
mitt hostel. Vi stötte endast på ett litet problem på vägen. Det visade sig att
detta röriga gäng av utbytesstudenter hade lyckats ta sig in i Lesotho utan att
få någon entry stamp. De hade alltså ovetandes varit i Lesotho illegalt. Vid
gränsen fick vi därför tillbringa en bra stund med att försöka övertala
gränskontroll och polis om att inte arrestera dem. En av italienarna stod
gråtfärdig och tankar om hans framtid snurrade i huvudet på honom. Den andra
italienaren verkade lugn och var saklig. Tysken var något aggressiv och
framfusig. Sydkoreanen verkade redan ha accepterat sitt öde och frågade vad som
skulle hända när de blivit arresterade. Själv satt jag och funderade på vad jag
skulle göra om min skjuts helt plötsligt hamnade i fängelse i Lesotho. Slutet
gott allting gott, vi fick åka vidare när vi lovat att bjuda på en drink nästa
gång och nu befinner jag mig återigen i Joburg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar