Det blev ytterligare några dagar extra i Tofo. Nästan två
veckor tog det innan jag till slut lyckades slita mig loss från de kedjor i
form av 26-gradigt vatten, utsökt mat och excellent sällskap som fängslat mig. När
jag väl gjorde det, gjorde jag det utan resesällskap. Jag hade haft flera
möjligheter att få sällskap därifrån. Först med Nir, israelen som trotsat
resten av israelpakten och bestämt sig för att börja resa själv, men han ville
vidare när jag endast varit i Tofo ett par dagar. Nästa möjlighet var med en
konstnär från Moçambique som bland annat bott i New York i flera år och utan
problem kunde försörja sig på sin konst. Varningsklockorna började ringa när
jag insåg att han endast pratade med tjejer och allra helst blonda
skandinaviska sådana. Därefter bestämde jag och George, den där knarklangande
kenyanska nakenmodellen, att vi skulle åka vidare tillsammans, men vi var för
lata och sen blev det för sent. Hans visum höll på att gå ut, så han var
tvungen att åka tillbaka till Sydafrika istället. Snart uppenbarade sig en ny
möjlighet. En kväll slog sig ett par fransmän ned vid vårt sällskap och det
visade sig att de skulle till Vilanculos, som var mitt nästa mål, bara ett par
dagar senare. De hade bil. Yes! Jag fick haka på dem. Planerna ändrades dock
dagen efter, då de meddelade att de tänkte lämna bilen i Tofo och åka chapas
(minibussar) till Vilanculos för att sedan åka tillbaka till Tofo och ta bilen
till Sydafrika. Ja ja, bil eller chapa, det gör detsamma. Trevligt med sällskap
i alla fall. ”Vi ses kl.14 vid receptionen imorgon”. Det lät inte så svårt, men
det var det. Dagen ifråga bestämde jag mig för att åka med det gäng jag hängt
med senaste dagarna in till stan för att käka lunch och skratta åt alla
dumheter vi hade lyckats med kvällen innan. Det tog självklart längre tid än
väntat och när jag kl.14.30 ilade in till receptionen fanns inga fransmän kvar.
Personalen kunde meddela att de åkt redan innan kl.13. Bastards. Uppenbarligen
inte värdiga mitt sällskap. Deras förlust, de hade ingen aning om att jag
pratade portugisiska, vilket är en klar fördel i det här landet. Undrar hur
mycket överpris de egentligen fick betala på vägen dit..? Moahaha.
Efter att kanadensarna åkt vidare från Tofo blev min
umgängeskrets en ny-gammal konstellation av människor. George var ju kvar,
Alfonso (den där knäppa portugisiska ex-wrestlern) likaså och Jonah
(hippie-amerikan) hade inte heller lyckats röra på sig. Till denna brokiga
skara hade ytterligare några karaktärer anslutit, bestående av
Philip&Thomas från Sydafrika (ihopskrivet just för att de var omöjliga att
dela på), Peter från Holland och Mike från USA. Tillsammans blev vi ett gäng
som hamnade i roliga situationer och samtal utan att anstränga oss. Den där
kvällen innan fransmännen dissade mig var en enda kavalkad av idioti och blev
en oerhört lyckad misslyckad kväll. Jag tänker inte dra hela historien här, men
måste i alla fall berätta om hur kvällen slutade för vår stackars holländske
vän Peter. Han hade fått ragg i baren där vi var och stannade kvar efter att vi
andra påbörjat en numera episk vandring hem. Efter en liten stund hade det
nybildade paret bestämt sig för att åka tillbaka till vårt hostel, eftersom
Peter hade en egen bungalow där. Ett par sydafrikaner från baren erbjöd sig att
skjutsa dem, vilket de tackade ja till eftersom gångtiden annars var omkring 30
min. På väg mot hostelet stannar bilen, en av sydafrikanerna öppnar dörren,
lyfter upp tjejen i sina armar och springer därifrån. Peter hinner knappt
reagera och när han inser vad som hänt fattar han givetvis ingenting.
Sydafrikanen kommer tillbaka, men utan tjejen. Han hade sprungit iväg med
Peters ragg. De erbjuder fortsatt skjuts till hostelet och den förvirrade
holländaren tackar ja. På afrikaans pratar de om vem som ska slå ner Peter och
tänker antagligen inte på att Peter förstår afrikaans, holländare som han är.
Han slänger sig ur bilen så fort den stannar för ett gupp och springer så fort
han kan därifrån. Märkligt, mycket märkligt. Det är inte varje dag man ser
någon springa iväg med ens ragg.
 |
| Low tide i Vilanculos |
Det var jobbigt att lämna Tofo. Jag ville verkligen
därifrån, men samtidigt ville jag verkligen inte därifrån. Jag antar att
det jag egentligen ville var att alla skulle vara tillbaka där, men George hade
åkt, Mike och Peter likaså. Alfonso, denna galning som liftat genom 27
afrikanska länder, hade valt att slå sig ner i Tofo och börjat hyra ett hus.
Han funderade till och med på att fria till en tjej, eller snarare kvinna.
Denna 23-åring som var öppet bisexuell och brukade stöta på allt och alla, även
om han föredrog män, hade tydligen en 46-årig kvinna i Angola som ville flytta
till Tofo med honom och gifta sig. Nej, på riktigt, jag fattar ingenting. Det
är svårt att hänga med när det gäller Alfonso. Hur som helst, saker och ting
hade förändrats och jag kände att jag inte orkade börja om med nya människor
där, hur bra jag än trivdes. Eftersom jag ännu inte lyckats uppfinns någon tidsmaskinen var alternativet att dra vidare.
Första dagen i Vilanculos började jag prata med en man från
Frankrike, som tog hand om hostelet medan ägarna var på semester. Det visade
sig att han var vice president för en engelsk skola där i stan och att de just för tillfället letade efter en ny
klasslärare till årskurs 5-7. Han frågade om jag ville börja jobba där. När man
är ute och reser vet man verkligen aldrig vad som kommer hända. Man sitter
lugnt och äter frukost och helt plötsligt blir man erbjuden ett jobb i
Moçambique. Jag tror att min reaktion var tvetydig. Överlycklig slängde jag
ivrigt ur mig att det skulle vara grymt, samtidigt som jag tackade nej till
erbjudandet. Vi åkte i alla fall och besökte skolan och jag kan inte säga mer
än att den i all sin enkelhet (fortfarande svarta tavlor och klassiska
skolbänkar, samt väldigt slitet skolmaterial i allmänhet) hade varit en
fantastisk arbetsplats. Jag kanske hamnar där en vacker dag trots allt.
Under middagen på mitt hostel satt jag och samtalade med ett
medelålders par från Schweiz. Jag hade valt hostel på måfå och trivdes bra, men
det var inget typiskt backpacker-ställe. De flesta backpackers verkade hamna på
ett något billigare ställe en bit längre bort längst med stranden. Ungefär
samtidigt som den sista pizzabiten försvann ner i min strupe såg jag en knubbig
snubbe med dreads och färgglad batikliknande t-shirt komma gående. Jonah! Han
hade vaknat upp dagen jag lämnat Tofo och ångrat att han inte följt med. Efter
att han sovit på saken hoppade han upp på en lastbil som tog honom till
Vilanculos. Att han råkade traska in på just det hostel som jag befann mig på
var en ren slump. Det som skulle ha blivit en lugn, tidig kväll slutade med
hemvandring strax före det ljusnade. Vi började med att traska till en bar där
det skulle vara någon slags fest, men när vi kom dit sköljde besvikelsen över
oss. Inte för att det inte var fest, för det var det. Det var bara det att det
var en fest där gästerna uteslutande var vita, fulla, stökiga
turister/backpackers/expats. Sorgligt nog är det ofta oerhört segregerat i de
här länderna, inte bara i Sydafrika. Den baren är för vita, den baren är för
lokalbefolkningen. Det bara blir så på något sätt. Vi stannade inte så länge
utan valde att börja gå mot andra sidan stan och vi fick en hund i släptåg.
Jonah döpte honom till Ralph. Efter ett tag plockade Ralph upp en kompis, den
enorma hunden Dwaine. Vi följde musiken på måfå och när vi kom fram till dess
källa var vi omringade av inte mindre än 8 hundar. Där stod vi, jag och Jonah
med 8 hundar omkring oss med en hel marknad full av människor som stannade upp
och stirrade på oss. Vi var helt klart de enda vita och folk måste ha undrat
vad vi gjorde där med 8 hundar. Som tur var valde de flesta hundarna att dra
därifrån och endast Ralph och Dwaine stannade. Överallt dansade folk, vuxna som
barn (trots att det var mitt i natten) och det var helt klart en fest som
innehöll fler givande kulturella inslag än det där första, muppiga
expat-kalaset. Under natten sov Ralph i sängen under mig.
 |
| Vår hydda (den till höger) i Marima |
Jonah hade en plan för vad vi skulle göra de kommande
dagarna, visade det sig, trots att det där med att planera annars inte är hans
grej. Vi skulle åka till en lodge som hette Marimba Secret Garden, 25 km längre
norrut. Stället ägdes av ett ungt par från Schweiz och att de valt att döpa det
till hemliga trädgården förstod vi ganska snabbt. Det var inte lätt att ta sig
dit, långt ifrån alla bilar klarade av de slingriga sandvägarna genom buskar
och snår. Det faktum att det var så svårt att ta sig dit gjorde även att många
inte tog sig dit. I ett område av alla möjliga olika fruktträd och buskar fanns
den här lodgen, med en öde strand ett par minuter bort. Ni vill nog inte höra
mer om det. Ni vill nog inte höra om det klarblå 28-gradiga vattnet, om den
vackra archipelago en bit ut i vattnet där vi snorklade och såg halva
Nemo-akvariet, om maten som bestod av dagens fångst (squid, krabba, fisk eller
vad det nu kunde vara), om den lägereld där man kunde slå sig ner på kvällen.
Så jag tänker inte berätta mer om det.
 |
| Jonah på väg till båten |
 |
| Redo för båttur till Bazaruto Archipelago |
 |
| Bazaruto Island |
Jag vet att skadeglädje är den enda sanna glädjen, så för
att göra er därhemma lite gladare tänker jag istället berätta lite mer om det
där med transport. I förra inlägget beskrev jag resan från Maputo till Tofo som
en av de värsta jag varit med om. Fram till dess, vill jag nu tillägga. Numera
känns den minibussen som rena lyxåket. Ju längre norrut man kommer, desto värre
blir det. Vägarna blir sämre, minibussarna är i sämre skick och fler människor
trycks in i dem. Sträckan mellan Tofo och Inhambane är nog den som innehar
rekordet för antal personer i en buss, av de sträckor jag åkt. Varför stänga
dörren när man kan få in fler genom att ha den öppen och hänga utanför? Inga
problem, det var ju bara omkring 2 mil. Känns inte direkt helt optimalt, enligt
mitt stela, tråkiga, säkerhetsfokuserade svenska sätt att se på saken. Längre
norrut övergår vägarna från att vara vägar med gropar i till att bli gropar med
väg i. Lägg där till ett säte med minst lika många hål och gropar i. Det är så
trångt att man inte kan röra sig, man kan inte byta position för att man sitter
fastklämd och efter sisådär 5 timmar kan det bli ganska smärtsamt. Otaliga
gånger under dessa resor har jag önskat att jag hade en rejäl afrikansk rumpa. Vid
ett tillfälle stannade min minibuss och en kille dök upp i dörröppningen och
höll upp ett getben. Han höll i hoven och blodet rann längst det nystyckade
benet ner i en balja under. Mannen framför mig köpte benet och som tur var
lyckades de rota fram en plastpåse att lägga det i. Jag börjar förstå varför
det ofta luktar dött djur på de här bussarna. För att det ofta finns döda djur
på bussarna, helt enkelt. Det finns en logisk förklaring till allt. Ganska ofta
tar folk med sig levande hönor på bussarna och har man tur håller de i dem i
fötterna. Hittills har jag haft tur, jag har ännu inte varit på en buss där
hönorna tillåts flyga fritt. Häromdagen fick jag sitta på golvet längst fram i
bussen, oerhört lyxigt med rumpvärme och allt. Precis vad jag önskade mig. Vad
jag också önskade mig var att en man skulle mosa sig in på bussen med en trasig
påse full av fisk och lägga den precis framför näsan på mig. Vilken tur att det
var precis det som hände. Mmm… varm fisklukt. Vid ett annat tillfälle satt jag
i ett säte längst fram. Jag såg något ligga tvärs över vägen, såg att det rörde
sig och att det såg ut som en krokodil. Dunk dunk. Chauffören lyckades inte
styra undan, utan körde rakt över den. Jag frågade mannen bredvid mig vad det
var för något. Han sa att det inte var en sån där krokodil som bor i floden,
utan en sån som bor i skogen, en skogskrokodil. En vaddå? Skogskrokodil? Man
lär sig något nytt varje dag och den dagen lärde jag mig både att det finns
skogskrokodiler och att det numera finns en färre av dem. Usch, jag mår lite
dåligt av att tänka på det, vill faktiskt inte ens prata om det.
Påsken firades i Cape Mclear, ett ställe vid Lake Malawi.
Ja, jag har lyckats ta mig till Malawi nu, men mer om det och om hur jag både
toktabbat mig och haft tokflyt får ni läsa om i nästa kapitel. Samma tid, samma
kanal. Malawi time, vilket kan innebära precis vad som helst. T.I.A.
 |
| Glad Påsk från Cape Mclear! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar