The warm heart of Africa

Här kommer ännu ett långt inlägg, så att ni som har lite tid att slå ihjäl har något att göra. Jag försöker att hålla dem korta för att inte tråka ut er, men som ni märker går det halvbra och i ärlighetens namn skriver jag lika mycket för mig själv som för er. Lika bra att ge upp det där med korta inlägg. Vill ni höra om mina första dagar i Malawi och om hur antingen tur eller karisma (kan eventuellt finnas någon annan förklaring också) väger upp mina stundtals usla rese-skills kan ni fortsätta läsa, annars är det bara att gå tillbaka till att kolla statusuppdateringarna på facebook.

Jag hade gärna fortsatt att resa med Jonah och han ville gärna fortsätta att resa med mig, vilket var oerhört smickrande. Jonah brukar inte direkt resa tillsammans med andra. Han träffar folk vart han än kommer – alla älskar Jonah –  men däremellan tar han sig ofta fram på egen hand. Mina försök att övertala honom att följa med mig till Malawi misslyckades, hans försök att övertala mig att följa med honom till Sydafrika likaså. Det var lockande, men jag måste ju faktiskt norrut, min flight är från Dar es Salaam. Vi fick alltså gå skiljda vägar igen. Han tycker dock att jag ska möta upp honom i Centralasien senare i år för att besöka alla -stans, typ Kazakstan och Turkmenistan (ok, inte riktigt alla, han har strukit Afghanistan från listan). Ytterst lockande, det med. Och återigen smickrande. Jonah hatar att ha datum att hålla sig till, så att behöva vara på en viss plats en viss tid för att möta upp någon har han metodiskt undvikit under de 13 månader han rest runt.

Min rutt hittills. Fyrkanter representerar ställen där jag
sovit minst en natt

 Ja, jag måste säga att den här resan har varit en enda stor ego-boost. Jag får löjligt mycket uppmärksamhet och uppskattning vart jag än kommer, både från andra backpackers och från lokalbefolkningen (den senare kategorin något mer ytlig. För ett par dagar sedan när jag traskade nerför gatan sa en kille jag gick förbi till mig ”You’re a white lady, you’re a fine lady”. Sådana ”komplimanger” väger inte direkt blytungt). Om jag när jag kommer hem igen har gått och blivit dryg, går runt med näsan i vädret och tror att jag är nån, skulle jag vara tacksam om någon kunde släppa en blomkruka i huvudet på mig så att jag kan komma tillbaka till verkligheten. Det ska dock bli skönt att bli en i mängden igen, att till exempel slippa ha en grupp människor utanför bussen som står och pekar på mig (de är inte blyga, de pekar verkligen), då jag ofta är ensam mazungu (= benämning på vit person). Det där med kändisskap hade nog inte varit min grej. 

Just det, jag är i Malawi nu. Det berättade jag i och för sig redan i förra inlägget, men nu ska jag fokusera lite mer på det. Malawi är ett av världens fattigaste länder, tror till och med att det är topp 10. Inte för att det är en lista man direkt strävar efter att hamna högt på, men ändå. Alla gillar ju listor. Även på AIDS-fronten ligger landet högt, med över 10 % av befolkningen drabbad. Trots fattigdom och elände har landet ett rykte om sig att vara ”The warm heart of Africa”. Alla jag träffat som varit i Malawi säger samma sak. Folk är oerhört vänliga där. Innan jag kom hit tänkte jag ungefär som jag gjorde om argentinskt kött innan jag kom till Argentina. Jag hade fått höra massor om hur sinnessjukt gott köttet var där, men jag tänkte typ ”kött som kött, hur gott kan det egentligen vara?”. Jo, det var ju faktiskt precis så gott. Människorna i Malawi? Ja, de är faktiskt precis så vänliga som folk säger. De är även oerhört sociala och pratglada. Så pass så att när man sitter och halvslumrar på en buss med hörlurarna inpluggade är det inte ovanligt att någon malawier pickar en på axeln och börjar prata, gärna innan man ens hunnit få lurarna ur öronen. Gärna på deras språk, chichewa, dessutom. ”Muli bwanji?” – How are you? Sen blir de förvånade över att man inte lärt sig språket än. Så tokigt av mig, det borde jag ju ha lärt mig på de här fem dagarna.

Cape Maclear

När jag anlände till Malawi började jag styra min kosa direkt mot Cape Maclear, ett ställe som jag valt ut efter att ha frågat ut diverse personer under de tre månader jag spenderat i Afrika. Jag tog en buss till Monkey Bay och tänkte sedan ta nån minibuss resten av vägen till Cape Maclear. Det gick inga bussar eller minibussar dit, blev jag informerad om när jag anlände i Monkey Bay. Skit också, hur hade jag kunnat missuppfatta allt så grovt? Tabbe. Innan jag gick av bussen frågade en malawisk man med bra engelska om jag ville haka på honom och dela en taxi dit. Flyt! Han skulle bara möta upp en kompis först, som visade sig vara Sarah, en volontärarbetare från England. De jobbade tillsammans. De passerade min säkerhetskontroll utan problem. Jag fick frågan om jag hade tillräckligt med kontanter, eftersom det inte fanns någon ATM i Cape Maclear. Tabbe nr. 2. Där stod jag med 50 spänn i fickan. Det räckte till att dela taxin med dem. Vi åkte till en ATM i Monkey Bay. Den accepterade inte internationella kort. Vad tusan hade jag gjort om jag inte träffat Frank och Sarah? Vad hade jag gjort om jag inte följt med dem till det hostel där de tänkt bo, där jag sedan kunde betala för deras boende på kort och få kontanter av dem tillbaka? Jag hade stått där strandad i Monkey Bay. Jag har inte ens orkat tänka på hur jag skulle ha klarat mig ur den situationen. Jag har tabbat mig förut, som vid gränsen till Zambia när jag inte hade tillräckligt med kontanter till mitt visum eller vid gränsen till Zimbabwe när jag inte hade rätt valuta till visumet (de accepterade US dollar eller sydafrikanska Rand, men inte Zambian Kwacha, trots att det var gränsen mellan Zam och Zim. Fruktansvärt logiskt). De gångerna kom Karin och Alfred som räddande änglar, men den här gången var det annorlunda. Den här gången reste jag ju själv och då gäller det att ha huvudet lite mer på skaft och inte nedpackat längst ner i ryggan under myggnätet. Kände mig som en 19-årig backpacker rookie. Skärpning, fröken Zachrisson.

Underhållning i båten

Jag kom alltså till Cape Maclear tillslut och lyckades med lite kreativitet skaffa pengar så att det räckte över påsken. Vad är då Cape Maclear för ställe? Ytterligare ett paradis mitt i Afrika? Svar ja. Det ligger vid vackra Lake Malawi och jag orkar inte berätta mycket mer än så, det är tråkigt att skriva om sandstränder och palmer. Helgen erbjöd i alla fall bland annat en båtutflykt med snorkling, hopp från klippor och bongotrummor i båten. Afrikanska solnedgångar är speciella, det känns som att de är mer färgstarka och spektakulära än i andra delar av världen. Eller så kanske det bara känns så för att man faktiskt tänker på solnedgångarna här och njuter av dem. Hur som helst, att avnjuta en solnedgång i en båt på Lake Malawi, till ljudet av bongotrummor och sång på chichewa, med en kylväska kall öl och läsk, är svårslaget.

Solnedgång i Cape Maclear

Resan tillbaka från Cape Maclear blev inte riktigt vad vi tänkt oss, i alla fall inte riktigt vad Sarah hade tänkt sig. Jag och Frank skulle till Blantyre och Sarah skulle till Lilongwe, som ligger åt motsatt håll, men vid Monkey Bay fick hon hoppa på samma minibuss som oss. Den skulle ta oss till ett ställe där vi kunde byta till bussar mot respektive destination. Det visade sig vara en sanning med modifikation, då hon återigen fick hoppa på samma buss som oss. Folk sa att hon inte skulle hitta en minibuss till Lilongwe där vi befann oss, utan att hon skulle behöva åka till ytterligare ett annat ställe. De lovade att se till att hon fick tag på en buss till Lilongwe och hon betalade dem för resan till Lilongwe. Tabbe.

Förarsätet på en av minibussarna jag åkt

Minibussresan började dåligt. Bussen såg ut att vara nästan full när vi satte oss, det fattades bara ett par personer. Två kvinnor kom och satte sig och helt plötsligt hoppade två män ut ur bussen. Låtsaspassagerare! Satt bara där för att locka mer folk. Fult knep. Efter en lång väntan började vi åka och åkte direkt till bensinmacken för att tanka. Va faaaaan, hade ni inte kunnat göra det innan? Ren taktik är vad det är, varje stopp innebär ökad chans att få fler passagerare. Av den anledningen stannar bussarna av alla möjliga olika anledningar, exempelvis för att busschauffören ska köpa en stor säck kol, eller gå och säga hej till en kompis. Efter ett par minuter for bakluckan upp mitt i farten och en väska trillade ut på vägen. Det hände ytterligare en gång innan ”konduktören” snörade fast bakluckan, något som annars är standard. Tålamod, tålamod. Breathe in, breathe out. Ingen stress. Här existerar inte tid, bara dagsljus och mörker. Just den resan, en sträcka på ca 20 mil, tog 6 timmar. En kombination av usla vägar, girighet och ren idioti.

Efter dessa 6 timmar satt Sarah med mig i Blantyre. På sammanlagt 7 timmar hade hon i sina försök att ta sig från Cape Maclear till Lilongwe lyckats ta sig än längre därifrån. Chauffören förstod inte alls varför hon ville ha sina pengar tillbaka. Breathe in, breathe out. T.I.A. Chauffören och andra som jobbade på bussen tillhörde inte kategorin vänliga malawier. Men det finns väl ruttet kött även i Argentina. 

Jag har skrivit mycket om alla kycklingbussar, men vad ser man egentligen om man tittar ut genom fönstret under dessa långa resor? Ni som rest med mig och läst den här bloggen undrar säkert vad jag menar nu. Vaddå titta ut genom fönstret? Hon sover ju alltid. Men nej, jag klarar inte av att sova långa perioder under dessa resor, inte ens jag är kapabel till det. Korta stunder, absolut, slumra till är möjligt, men hela resor har jag inte lyckats med. Känns konstigt och ovant, men jag har faktiskt spenderat en hel del tid med att titta ut genom fönstret.

Därutanför finns ett vackert landskap, som skräpas ner något fruktansvärt av alla människor som bara slänger allt skräp rakt där de befinner sig (har någon tråkigt därhemma kan jag tipsa om att komma hit och uppfinna soptunnor, det skulle vara revolutionerande här). Man ser hyddor av lera och pinnar, ibland enkla hus av tegel eller betong, ofta fallfärdiga och övergivna. Rasar en hydda kan de bygga en ny, men när ett hus börjar rasera finns antagligen inte material eller kunskap att fixa det. Man ser oerhört mycket folk som står i skuggan under träd och fördriver tid, många arbetslösa. Många tjänar nog egentligen inte så mycket pengar, utan vill de köpa något säljer de något de har, en get eller ett par kycklingar eller liknande för att få ihop pengar. Marknaderna är oerhört viktiga här och längst med vägarna ser man otaliga marknader och stånd. De flesta rangliga plåtskjul, eller några hopsatta pinnar. Tomater ligger i prydliga pyramider för att så många som möjligt ska få plats i de små skålarna, höns trängs i små träburar om de inte springer runt lösa, second hand-kläder ligger i stora högar. Alla bär second hand, man kan se de lustigaste tröjorna på folk (idag såg jag en malawier som hade en t-shirt där det stod ”My perfect day: I wake up, I play hockey, I have breakfast, I play hockey, I have lunch…” osv. Måste vara jobbigt för honom att bo mitt i Malawi i så fall, han lär inte ha många perfekta dagar). Kvinnorna syns aldrig i byxor, utan bär färgglada och mönstrade skynken runt höfterna. På huvudena bär de alla möjliga konstiga saker. Allt bärs på huvudena, även resväskor med handtag. Ibland är dessa saker så tunga att kvinnorna kanske inte själva kan lyfta upp dem, men när de väl är på plats kan de gå lätt och ledigt och till synes utan ansträngning. Under ett par månader har jag sett detta dagligen, men jag blir fortfarande lika imponerad. Att de skulle tappa något är ungefär lika troligt som att Diaby skulle vara skadefri en hel säsong.

Det enda de inte bär på sina huvuden är barn, tack och lov, utan barnen bärs i knyten på ryggen. Det finns oerhört många barn här, var och varannan kvinna går runt med ett barn på ryggen. De afrikanska barnen har jag också blivit väldigt imponerad av. På bussarna man åker finns det mängder av dem. I Sverige hade detta innebärigt en nästan 100 %-ig skrik- och gråtgaranti. Inte här. Jag skulle gissa att det ligger så lågt som på 5 % här. Ännu lägre i Moçambique än i Malawi faktiskt. Hur många gånger har inte jag velat både skrika och gråta när jag suttit på dessa bussar (och gjort både och inombords)? Men dessa barn bara sitter där, lugna som filbunkar, och väntar tålmodigt. Undrar om barn i västvärlden helt enkelt föds mer missnöjda.

Den här synen mötte mig när jag kom fram
till Nkhata Bay

Ibland får man vara glad för det lilla. Idag var jag glad över att jag fick sitta 1 av de 6 timmar som bussresan tog (jag åkte en stor buss, tänk SL årgång -77, som var knökfull redan när jag klev på. Periodvis var den så full att inte ens stressade stockholmare på väg till jobbet hade brytt sig om att försöka tränga sig in). Vissa gånger har jag varit glad över att minibussen startat när den puttats igång. Till slut är allt värt mödan dock. När man kommit fram till sin destination är det värt allt. Som nu till exempel, när jag kom fram till ännu ett helt fantastiskt ställe vid Lake Malawi. Ännu ett paradis. Bakom dörrarna. Man åker genom all misär och fattigdom och när man kommit fram och gått in genom porten finns ett paradis där, gjort för mazungus såklart. Ganska bisarrt. Och på många sätt äcklande.