 |
| Hängmatte-häng på Zanzibar |
Eller? Jag skulle ju kunna argumentera för det genom att
säga att jag faktiskt jobbat hårt för den här resan. Att jag vid sidan av mina
heltidsstudier haft tre jobb för att få det att gå ihop. Men det hade bara
varit en halv sanning (medveten särskrivning, men halvsanning hade faktiskt
också funkat bra). Stora delar av resan finansieras ju faktiskt av vårt
välfärdssamhälle i form av CSN. Visst känns det än mer absurt efter en sån här
resa att tänka att vi faktiskt inte bara har gratis utbildning, utan att vi
dessutom får betalt för att plugga.
Jag kan inte heller påstå att jag är värd min
strandavslutning på Zanzibar för att resan varit så fruktansvärt jobbig i
övrigt. Resedagarna, de dagar då jag klivit upp i ottan och slussats runt som boskap
för att på 12 timmar ta mig 35 mil och förhoppningsvis hinna fram innan
mörkrets inbrott, har stundtals varit tunga. Samtidigt har jag njutit av dem,
småfnissat och skrikit inombords om vartannat. Man ser mycket av det riktiga
Afrika under de dagarna, man är en del av lokalbefolkningen och vardagen på ett
helt annat sätt än när man sitter i hostelbaren och njuter av en drink och en
färggrann solnedgång. Man delar sittplats, delar med sig av sitt svett och
delar samma förhoppningar: Att bussen inte ska gå sönder och att vi ska komma
fram utan någon olycka. Olyckorna med minibussar och bussar är tyvärr vanliga
här, vilket inte är så konstigt när kvalitén på bussar och vägar blir sämre i
takt med att antalet personer i dessa fordon ökar. Tänker man på Afrika som en
färd i safaribil med ”vilda” djur runtomkring, är det ett Afrika som endast är
åtkomligt för influgna turister. För den verkliga befolkningen är verkligheten
givetvis en helt annan och den ser man tydligare när man tar sig fram
tillsammans med dem. Av den anledningen har jag på något bisarrt sätt
uppskattat helvetesturerna i kycklingbussarna.
Fattigdomen har varit övertydlig många gånger. Kommer osökt
att tänka på hur en engelsk tjej försöker starta en konversation med en kille i
Chelsea-tröja: ”Oh, so you’re a Chelsea supporter?”. Som svar utbrister han att
det är han minsann inte alls, han är faktiskt ett hängivet Liverpool-fans, men
den tröjan var den enda han ägde. Vad är fattigdom om inte det? Vilket öde, att
tvingas gå runt i en Chelsea-tröja när man inte håller på dem. Nej, skämt åsido.
Det är klart att det inte är det värsta jag sett. Det är inte alltid man velat
se det man sett, eller höra det man hört. Okunskapen har varit frustrerande,
den politiska situationen i många av länderna är den att landets ledare
medvetet hållit sitt folk obildade. För att fortsätta få röster, fortsätta ha
makten. Ge folket lite bröd, så får du deras röst. Korruptionen är vad många
klagar mest över. Att AIDS har spridits som det gjort beror som bekant till
stor del av okunskap hos befolkningen och att felaktiga myter blivit sanningar
hos alldeles för många. Fattigdomen ligger också bakom en del. Bland de länder
jag besökt är det Botswana och Lesotho som haft störst andel AIDS/HIV-smittade:
Nästan var fjärde (!) invånare i dessa länder är drabbade. I Botswana pratade
jag med en (dyngrak) lärare, som undervisade i bland annat livskunskap. Hon
berättade att där hon bodde kunde föräldrar låta sina döttrar ha sex med äldre
män för att familjen skulle få lite sött te. Ni läste rätt. Sött te. Visst kan
man argumentera för att det faktum att kvinnan som berättade detta var kraftigt
berusad kanske drar ner på trovärdigheten i det hela, men tyvärr håller inte
det argumentet. Andra i mer nyktra tillstånd har berättat liknande historier.
Som jag nämnde i förra inlägget kommer det att bli skönt att
inte sticka ut på det sätt jag gjort nu under stora delar av resan. Det är
jobbigt i längden att endast få uppmärksamhet för sin hudfärg. Hemma är det
annorlunda, även om det såklart finns många situationer där en person blir ”dömd”
för sin etniska bakgrund i Sverige också, är det på ett annat sätt. Hemma är
det inte hugget i sten på samma sätt som det är här. Här symboliserar vita välfärd
och pengar. Visst finns det rika svarta, titta bara på de korrupta politikerna,
men det finns nog ytterst få fattiga vita. Jag har velat prata och umgås med
lokalbefolkningen, men det har många gånger varit svårt. Inte svårt på så sätt
att det varit svårt att få kontakt och börja prata med folk. Tvärtom, det har
ofta snarare varit svårt att få bli lämnad i fred. Det har varit svårt för att
jag hela tiden funderat på baktankarna. Många har öppet uttryckt att de vill
hitta en vit tjej att gifta sig med. Andra har varit ute efter att sälja något.
Som ensam tjej är det inte alltid lätt att veta vem man kan lita på. Det har
pågått en ständig kamp inom mig angående detta. (Det börjar för övrigt bli dags
för mig att begrava min låtsaspojkvän Robert. Den stackarn kunde inte följa med
på den här resan för att han var tvungen att stanna hemma och jobba. Namnet har
absolut inget med Robert Pires att göra, det var bara det första namnet som
ploppade upp i huvudet).
Det har pågått andra kamper inom mig också. Som den angående
finansiellt stöd. Jag har mött många volontärarbetare under resan och samtidigt
som många inte ifrågasätter vad de gör finns det andra som börjat fundera på om
de egentligen gör någon nytta. Det finns till och med volontärer och expats som
hävdar att all välgörenhet egentligen gör mer skada än nytta. Att alla dessa år
av stöd från västländer knappast gjort saken bättre, att det snarare gjort
Afrika beroende av hjälpen och gjort folket oförmögna att göra något själva. I
en bok jag precis läst ut, om författarens resa från Kairo till Kapstaden,
citeras en man från Zambia angående detta: ”The donors are making us lazy. The Japanese volunteers are doing
what the city council used to do – mending potholes. It is better for us to
have potholes. We would be forced to do something about them. We’d have
to think for ourselves”. För mig är det på en nivå där jag brottas mellan att
ge eller att inte ge tiggaren några pengar, att ge dricks eller inte till
människorna som hjälper mig med något utan att jag bett dem. Dåligt på lång
sikt, hävdar vissa. Vad spelar det för roll om man kan hjälpa en person att
slippa hunger just den dagen, säger andra. Ni känner säkert igen dilemmat
hemifrån, bara en annan nyans av brunt.
Jag ska ägna några rader åt vad jag gjort sedan jag kom till
Nkhata Bay, vid Lake Malawi, så att ni vet vad jag pysslat med senaste tiden
också. Nkhata Bay var ett ställe med en grym blandning av en perfekt turistort
och en malawisk by. Det var inte som Cape Maclear, där allt kändes konstruerat
för mazungus (ett ord som från början betydde ”resande”, men som numera endast
inkluderar vita. Varianter förekommer i många olika bantuspråk, just den här
stavningen är från Chichewa). I Nkhata blandade jag billiga luncher på lokalhak
med lite lyxigare, lite dyrare bufféer på stället där jag bodde. 40 spänn för
en grillbuffé kanske inte känns som något att ens tveka över, men när man kan
få en duglig måltid och en läsk för 8 kr blir det en annan sak. Jag vill
dessutom visa mitt stöd för de lokala haken och inte endast göda de snobbiga
backpacker-ställena. Malawi har blivit dyrare den senaste tiden, mycket har
hänt på bara några månader, men i mina svenska bortskämda mått är det ändå mycket
som är väldigt billigt. Schysst boende (återigen mina mått, kan innebära vad
som helst) för 40 kr/natten och en Coca Cola (glasflaska) för 1,50, exempelvis.
Jag trodde att jag skulle behöva åka själv hela vägen upp
till Dar es Salaam, då de flesta jag träffade i Malawi åkte åt motsatt håll
eller jobbade som volontärer. Sista dagen lyckades jag dock hitta ett par
engelska tjejer som skulle tillbaka till Mombasa, Kenya, där de bodde och de behövde
åka via Dar. Efter ett litet tag hittade vi ytterligare en resekamrat, svensken
Mattias som var något av en lokalkändis i Nkhata. Flera av människorna jag
träffade i byn berättade ivrigt om denna svensk när jag sa att jag kom från
Sverige. Mattias har varit i Nkhata flera svängar och jobbat på olika
musikprojekt. Numera hyr han ett hus där men skulle hem till Sverige ett par
månader på någon slags jobbsemester. Hans flyg gick från Dar. Perfekt. Bra att
få öva upp sin svenska nu såhär nära inpå hemresan (de gånger jag pratat
svenska den senaste tiden har det kommit ut som någon slags fejkad och
överdriven stockholmska, av någon konstig anledning. Har blivit lika förvånad
varje gång. Ska försöka jobba bort det).
Det tog två dagar för oss att ta oss till Dar och resan var
som vanligt allt annat än bekväm. Väl framme var jag oerhört glad över att ha
sällskap med några, då staden inte var någon stad jag hade velat komma själv
till. Dar är vad man får om man blandar arabisk kultur med afrikanskt kaos. Stället där vi bodde var billigt och låg bra till för min del, nära hamnen, men
mitt rum såg ut som en fängelsecell, hade den lataste fläkten jag sett (går till och med att jämföra med den hasande hästen jag först fick i Lesotho) och
det kröp insekter på mina lakan. Inget man dör av, tänkte jag och kröp ner (dock i mitt egna reselakan).
 | ||
| Storm på intåg |
En färja senare var jag på Zanzibar, där jag nu spenderat
drygt en vecka. Det är regnperiod här nu och här betyder regnperiod faktiskt
regnperiod. Det regnar nästan varje dag. På morgonen/förmiddagen. Därefter
spricker det upp och gör att stränderna ser ännu vitare ut och vattnet ännu mer
turkost. Jag tror att det är de vitaste stränder och det mest turkosa vatten
jag sett hittills. Jag har haft tur med väder under resan och lite regn här har
absolut inte gjort någon skada. Jag har njutit av att resa under lågsäsong,
antar att det har att göra med min medfödda defekt att aldrig vilja göra som
alla andra. Efter ett par nätter i Stonetown, den äldre delen av Zanzibar City,
åkte jag upp till Nungwi för att hänga vid stranden och det är där jag befinner
mig just nu. Boende hittade jag genom vad jag skulle vilja kalla ett strategiskt
genidrag. Istället för att traska in på första bästa ställe av de billigare
hostels jag kollat upp sen tidigare, valde jag att gå raka vägen ner till en
strandbar. Jag hade lämnat min backpack i Stonetown och hade därför möjligheten
att med endast en liten rygga som packning traska runt lite mer. I baren
började jag prata med en sydafrikansk tjej som var manager för stället och hon
följde med mig runt för att visa de olika boendealternativen i Nungwi och
hjälpa mig hitta det bästa (= mest värde för minst summa pengar). Istället
hittade vi ett par bekanta till henne, som hade ett rum att hyra ut för en
bråkdel av vad boende annars kostar. Nu bor jag med dem, en tjej från Holland
och en kille från Israel som jobbar på ett dykcenter här, och följer med dem på
middagar och annat.
 |
| Jonah som jag såg honom mest: Med ett stort smittsamt leende |
Det är just det jag gillar med att resa runt som jag gör.
Man vet verkligen aldrig vad som kommer att hända och ibland löser sig saker på
bästa tänkbara sätt. Ibland gör det inte det, men då ligger spänningen i att
lösa situationen, att göra det bästa av situationen i alla fall. ”We are the lucky
ones”, brukade min gamle resekamrat Jonah säga och syftade till just den
förmågan. Jag har sett många mindre lyckligt lottade längst med vägen och jag
har träffat lyckligt lottade som ändå inte kunnat uppskatta allt de haft. We
are the lucky ones, vi som har möjlighet att uppskatta varje situation, oavsett
vad den innebär.
 |
| Helt klart bad-bart |
 |
| Low tide och mörka moln |
Det känns konstigt att jag snart ska åka hem, men när jag
tänker tillbaka på resan känns det som att jag varit borta väldigt länge.
Första dagen då jag blev upphämtad av Chantel och Renier i George känns som
evigheter sen, dagarna i Kapstaden och besöket på min gamla lärares gård
utanför Robertson likaså. Min roadtrip runt Namibia med den gänglige
australiensaren Eamon känns som en helt annan resa, precis som turerna med
Karin och Alfred i Botswana, Zambia och Zimbabwe. Vistelsen i Chinotimba är
fortfarande ett av mina starkaste minnen från resan, samtidigt som jag är
oerhört glad att jag bestämde mig för att åka till Lesotho. Människorna och
veckorna i Moçambique kommer jag inte att glömma i första taget och Malawi var
ett land som bjöd på många positiva överraskningar. Att avsluta det hela på
Zanzibar känns inte som en helt fel avslutning. Det hela har gått som på räls,
för det mesta, och jag har tagit mig runt med hälsan i behåll. Flertalet
tillfällen då mitt allmäntillstånd försämrats något har jag i tillfälliga
attacker av hypokondri trott att jag haft malaria, men sedan insett att det
endast varit solsting, sjösjuka eller bakfylla. Slutet gott, allting gott.
Slutet på en resa, början på en ny.
Over and
out, ses snart IRL, hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar