Trees, caves and waves

Tillbaka i George alltså, tillbaka i Sydafrika, efter ett uppehåll som varade betydligt längre än vad jag trodde senast jag lämnade. Då var jag övertygad om att jag skulle vara tillbaka till VM 2010, men lite annat kom emellan. Så… är allt sig likt?

Första dagen ägnades mest åt ”catching up”. Jo, mycket är sig likt här men det har även hänt en hel del. Framförallt på det personliga planet bland mina bekanta. Senast var de ett gäng smått galna människor som drev runt och hittade på diverse mer eller mindre genomtänkta saker. Det gör de i och för sig fortfarande, men kanske något mer nedtonat. De flesta har nu kammat sig och skaffat jobb, hittat flickvän/pojkvän och köpt hus och hund. Men ja, under den välvårdade, seriösa ytan bor fortfarande galenskapen.

De förändringarna var jag beredd på, en fågel i form av facebook hade redan twittrat i mitt öra. Andra förändringar var jag inte riktigt lika med på. Eller, jag tror att det snarare kan vara bristen av förändring jag inte var med på. Krig. Det är krig här. Mer eller mindre. Naiv som jag var trodde jag att lite mer skulle ha hänt här under de sju år jag flängt runt på annat håll. Jag ville tro att saker och ting skulle gå åt rätt håll, men det är som om vissa delar har legat i frysfacket medan resten har fått leva vidare. Rasismen här är fortfarande löjligt utbredd, mellan alla olika grupper. Vita hatar svarta. Svarta hatar vita. Färgade hatar svarta. Och så vidare. De vita pratar till och med om ett omvänt apartheid, där de själva är offren. Även inom andra områden ligger det här landet ljusår efter när det gäller toleransnivå och jag blir lika chockad varje gång jag hör någon av dessa annars så hjälpsamma och omtänksamma människor slänga ur sig något om vad det nu kan vara, säg homosexualitet. Jag har ju varit här flera gånger förut, haft otaliga diskussioner om rasism, religion och sexualitet. Jag borde inte bli chockad längre, men i all min blåögdhet och naivitet trodde jag nog att något skulle ha hänt.

Renier och Dayne redo för Canopy Tours

Visst gör detta att jag känner mig kluven, det är svårt att få ihop bilden. I övrigt är dessa människor de mest generösa jag träffat. Det är människor som pratar engelska med sina kompisar i telefon, istället för afrikaans, bara för att jag inte ska känna mig utanför. De har ordnat en hel del aktiviteter nu när jag varit här  och veckan här i George har varit grym.  Efter den första dagen av återhämtning och jet lag-övervinning (visst kan man bli jet laggad även om skillnaden bara är en timme?) var det dags för första lilla äventyret: Canopy tours i Tsitsikamma, omkring 20 mil från George. Ett gäng på sex glada sydafrikaner och en förvirrad men förväntansfull svenska brummade iväg längst de berg- och dalkantade Garden Route-vägarna. På agendan stod alltså en tur bland yellowwood träd, där vi skulle åka linbana mellan dessa urgamla och relativt höga träd. De flesta banor var omkring 30 m höga och mellan 50-100 m långa. Helt klart en hit! Lite mer hit för vissa än andra, då det där med att bromsa visade sig vara aningen svårt att greppa. Renier gick även lite väl mycket in i rollen som Tarzan och svingade sig iväg på ett något oplanerat sätt. Vad han inte hade tänkt på var att det fanns lite andra träd i vägen… Hur som helst, turen var helt klart en lyckad sådan och mitt höjdbegär stillades något. Gamla goda minnen väcktes också till liv eftersom vi på vägen dit och hem åkte över Bloukrans Bridge, den 216 m höga bro som jag och min gamle resekamrat Mandy skuttade från vid vårt förra besök. Något hopp fick det tyvärr inte bli den här gången. Been there, jumped that, det får räcka. Ny slogan för bungyn är för övrigt: Fear is temporary, regret is forever. För att lugna alla där hemma ska jag försöka hålla mig till det mottot den här resan. Det vore väl synd om jag kom hem och hade en massa att ångra.

Gerhard kommer farande

En annan dag drog vi åt motsatt håll, riktning Mossel bay men inte riktigt så långt, för att besöka nåt litet vattenland. Vattenrutschbanorna var kanske inte så många, men vad gör det när man kan åka dem på så många olika sätt. I det här landet finns inga lampor som meddelar när man får åka eller inte, utan endast någon liten notis om att det är bra att räkna till 10 innan man ger sig iväg och att man ska sitta ner. Eller så gör man inte det. Man kan ju även bunta ihop sig ett helt gäng och åka, eller slänga sig iväg med huvudet före, eller springa första raksträckan för att få mer fart. Den rutschbana som hette ”Fritt Fall” blev snabbt en favorit. Inte den mest extrema, men galet rolig. Riktigt brant var den i alla fall och man skulle åka med ben och armar korsade för att undvika skador eller obehagliga upplevelser/smärtor. Stod det på skylten. En stund senare såg vi en kille åka bodyboard ner med huvudet först. Vakten som stod uppe vid toppen tyckte tydligen att det var en alldeles utmärkt idé, eftersom det hände upprepade gånger efter. Vattenrutschbanor i Sydafrika – lite roligare, lite bättre. Dagens skratt bjöd dock ”Water Wurm” (vattenmasken) på. Ta en titt på bilden så förstår ni varför.

Water Worm, I swallow - You enjoy

Vryval, Fritt fall, till höger

Gerhard 

Igår drog jag och Chantel iväg på en liten utflykt till Cango Caves, längst babiankantade vägar (no joke, på ett ställe kom ett 30-tal babianer gående längst vägen). Cango Caves... tänkt Lummelundagrottorna Delux. Under ett par timmars tid traskade, kröp, ålade och klättrade vi runt i grottorna, som sträcker sig flera kilometer. Turen innehöll moment som ”Devil’s Chimney”, en 3,5 m lång nästan lodrät tunnel som var ca 45 cm bred, samt ”Devil’s post box”, en 27 cm hög öppning att kräla igenom. Chantel, som lagt på sig lite sedan sist jag såg henne, var djupt oroad över att fastna någon stans på vägen. Som tur var slapp jag överge henne där i grottorna och vi är båda tillbaka i huset i George.

Devil's Chimney

I Cango Caves

För övrigt har vistelsen här bjudit på en hel del braai och strandhäng. Senaste strandbesöket tackade jag däremot nej till, då det var en viktig match på TV. Såhär i efterhand funderar jag på om milkshake på en strand i solnedgången kanske hade varit ett bättre alternativ. Shit happens.

I natt drar jag vidare mot Kapstaden.

PS. Någon har hackat mitt konto. Bevis finns i kommentarer från förra inlägget. Jag har två misstänkta, varav den ena är mer misstänkt än den andra. Poppy och Mandy, vem av er är beredd att erkänna (och därefter logga ut)?

Dagens afrikaansordlista:

Braai – Grillning