Så var det dags att
lämna bekvämligheten och det gratis all inclusive jag skämts bort med i George
för ett galet och underbart Kapstaden. Någon gång strax före midnatt blev jag
avsläppt vid busshållsplatsen, där en shuttle stod och väntade som skulle ta
mig till den ”riktiga” bussen. Jag sa hej då till Renier och Chantel och
rullade iväg. Väntandes på bussen slog det mig plötsligt, som en blixt från
klar himmel: Här sitter jag själv vid en bensinmack mitt i natten på andra
sidan jorden. I like it!
Jag kom till mitt hostel tidigt på morgonen och fick hänga i
ett TV-rum i väntan på att min säng skulle bli klar. En stund senare var det
dags för frukost, som var inkluderat i priset på hostelet. Jag kände genast att
jag började bli varm i mina gamla backpacker-kläder. Är det något jag är bra på
så är det att utnyttja gratis frukost till fullo. På plats när frukosten
startade satt jag och tog mig lugnt och metodiskt igenom hela utbudet. Övriga
gäster kom och gick medan jag envist satt kvar, vilket även medförde att jag
redan då lyckades träffa en stor del av övriga hostelgäster och på så sätt
kunde knyta en del kontakter. Bam! 2 in 1. Jag fick sällskap till stranden av en
sydafrikan, som bott i Kapstaden vid något tidigare tillfälle och därmed hade
koll på staden. Eftersom jag i vanlig ordning ogärna betalar för transport blev
det en promenad. 5 km senare, med vinterfötter som inte sett ett par flipflop
på år och dar, kom jag fram till stranden, med både skoskav och öronskav.
Sydafrikanen jag slagit följe med hade under promenaden kläckt ur sig diverse
märkliga grejer, som inte kändes helt vettiga att slänga ur sig om man vill
skaffa sig nya vänner, speciellt inte ordentliga (?) svenska sådana. Som att
han senast han bodde i Kapstaden hade tagit alldeles för mycket kokain. Nä, dags
att skaka av sig honom. Sagt och gjort, med en smidig undanmanöver värdig
Jackie Chan slog jag mig loss och kunde ge mig iväg på jakt efter vettigare
resesällskap.
Ganska snart började jag hänga en del med Mike från
England. Mike ville åka och titta på pingvinerna och trots att jag senast jag
åkte och tittade på pingvinerna var föga imponerad av deras sätt att inte göra
någonting, tänkte jag att jag kunde haka på i alla fall. Mike hade hört att ett
bra sätt var att gå ihop fyra stycken och ta en taxi, så vi började leta nya
offer att ta med. Kavita från Australien var inte ett dugg svårövertalad, värre
var det med Enrique från Chile. Det finns ju pingviner även i Chile. Men! Där
finns det inte sydafrikanska jackass-pingviner och i Chile kan man inte simma
med pingvinerna. Det senare argumentet blev avgörande och vi var fyra stycken.
Ungefär mitt i firandet av denna lilla men ack så viktiga seger blev vi avrådda
från att ta en taxi. Det skulle bli jättedyrt. Nästa förslag var att hyra en
bil och därmed ville vi självklart knyta till oss ytterligare en person. Vi
behövde ju en förare. Enrique hade körkort, men det hade gått ut. Kavita hade
körkort, men hon hade inte kört på åratal. Mike hade körkort, men han hade inte
kört sedan han tog det för några månader. Och jag, jag har ju inte ens något
körkort. Då kom Mike på det: Vi frågar Andy. Andy? Vem är Andy?
Ja, vem är egentligen denna Andy? Många rykten cirkulerade. Vissa sa att de hade sett honom. Andra hade bara hört talas om honom. Andy kommer från Hong Kong. Ryktet sa att han och en kompis
hade skeppat över en bil från Hong Kong till Egypten och sedan på en månad kört
genom Afrika ner till Sydafrika, för att sedan på en gång skeppa tillbaka
bilen. De ville ju ha en kinesisk bil. Kompisen hade åkt hem på en gång, men Andy var kvar. Vi hittade Andy där
på morgonen och började ladda för att hyra bilen. Då slog bomben ner. Andy hade
inte heller något körkort. Tydligen hade kompisen kört från Hong Kong till
Spanien, skeppat bilen över till Egypten och därefter på två (!) veckor kört
ner till Kapstaden, för att på en gång skicka bilen och sig själv vidare till
Brasilien. Nu ska han bila upp till Kanada. Andy hade alltså bara mött upp i
Egypten och åkt med till Kapstaden, där han stannade på lite semester. Att jag
lät min kära syster köra hela vägen till Sundsvall och tillbaka över jul kändes
helt plötsligt inte så illa. Andy, vilken karaktär. Vid ett tillfälle satt han
i fängelse i Ryssland, felaktigt anklagad för att ha rest med falskt pass. Världens
snällaste Andy skulle ju aldrig ha gjort något sådant. I fängelset hade
vakterna tagit kort på honom, eftersom det var den enda kines de någonsin sett.
 |
| Vad står egentligen "etc" för i det här fallet? |
 |
| Tåget från Kapstaden till Simons |
 |
| The Big Five |
Fick vi se några pingviner? Ooo ja. Var de mer aktiva än
senast jag såg dem? Nja. Var jag mindre rädd för dem än senast jag såg dem?
Absolut inte. Jag trodde att min oförklarliga rädsla för djur i allmänhet hade
dämpats, men jag tror att den numera övergått till att endast inkludera vilda
djur i allmänhet. Släng mig ut ur ett plan eller ut för en bro, men be mig för
tusan inte att gå förbi ett gäng (livsfarliga?) jackass-pingviner. För första
gången på resan kände jag ren rädsla. Klippan framför mig kryllade av
pingviner. Jag var tvungen att ta mig över klippan. Medan övriga i sällskapet
stod mitt på klippan, mitt bland pingvinerna, och skrattade åt mig samlade jag mod. Några rappa steg och
jag var i säkerhet. En mycket lyckad utflykt till Boulders beach.
 |
| Boulders Beach |
 |
| Kavita på väg upp för berget |
Igår var en dag i hälsans tecken. Vår kvintett krympte till
tre, då både Mike och Andy gett sig av på nya äventyr. Jag, Enrique och Kavita
hade bestämt oss för att bestiga Table Mountain. Jag har ju varit uppe där ett
par gånger förut, men båda gångerna hade jag tagit mig dit på det lata, lite
mer turistiga sättet. Den här gången dissade vi linbanan och valde att hika
upp. Bra plan. Speciellt eftersom vi traskade iväg mitt under den varmaste
tiden på dagen och tog med alldeles för lite vatten. Vid foten av berget
utbrister Kavita: ”It’s not so high”. Det fick hon äta upp. En stund senare
krälade vi oss upp för berget, likt ett par blöta pölar som trotsar tyngdlagen och
rinner åt fel håll. 765 m i höjdmeter var dock inte omöjligt för detta hurtiga
gäng och team Sweden – Australia – Chile lyckades besegra berget. Väl uppe fick
vi ny energi och skuttade runt som barn på julafton. Dock fick vi inte
tillräckligt energi för att gå ner igen. Vi tog linbanan.
 |
| Nästan framme...! |
Eftersom vi innan bestigningen tänkte att vi var i oerhört
bra form, bestämde vi oss för att även traska upp för Lions head den dagen.
Någonstans under vår dödslängtan på väg upp för Table Mountain började vi undra
om det egentligen var en så bra idé. Någon timme före solnedgång var vi trots
allt på väg igen. Det blev en riktig promenadseger och solnedgången avnjöts
uppe på klippan, med Kapstaden, Table Mountain och havet framför/nedanför oss.
Vägen ner var även den guldkantad. I ett karnevalståg med SHM spelandes ur
högtalare dansade vi oss ner i mörkret med ficklampor som discoljus. Där tog
vår plan slut. Hur skulle vi ta oss hem? Karma var på vår sida och vi fick
skjuts av ett par vänliga sydafrikaner. En sån dag.
Benen känns lite stumma idag och det lutar åt en dag på
stranden, men först ska jag byta hostel för tredje gången på tre dagar. Alltid
bra att ha koll på utbudet.
 |
| Utsikt från Lions Head |
Veckans citat: ”Oh baby, come here, I wanna touch you” –
Andys spontana reaktion när han inser at han står väldigt nära en pingvin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar