Gissa bajset

Det är kontrasterna som gör det - omväxling förnöjer. Från hostelhäng och storstadsbrus kastade jag mig hejdlöst ut i landsbygdens snåriga natur och lekte bonde för ett par dagar.  

Först och främst vill jag säga att uppdateringar på facebook kommer i stor utsträckning att lysa med sin frånvaro. Vill man veta vad som händer är det hit man får ta sig och vill man veta när det uppdaterats kan man göra så att man får mail om det. Jag vill även be om ursäkt för det kaos som råder här på bloggen, där bilder dyker upp på alla möjliga ogenomtänkta ställen. Programmet har inte varit helt samarbetsvilligt och jag orkar inte lägga tid på att få det snyggt. Det gör ont i mitt estethjärta att se obalansen i varje inlägg, men det finns viktigare saker att ägna sig åt. Och det är ju innehållet som räknas. Apropå innehåll har jag förresten insett att jag har en tendens att snöa in på små detaljer, mer eller mindre viktiga, men det får ni ha överseende med. Ni lär ju ändå vara betydligt mer insnöade där hemma i Sverige. Åter till berättelsen.  

Life is hard. Enrique med en mojito

Kapstaden har definitivt inte varit någon besvikelse. Utflykterna till pingvinstranden, Table Mountain och Lion’s Head är redan klassiker men staden hade mer att erbjuda. Det är de där små stunderna som gör det; mojitos i strandbaren, milkshakes i skuggan när solen gassar för mycket, diskussioner med knäppa människor. Ja, människorna. Jag hade turen att snabbt träffa människor jag verkligen trivdes med och efter bara ett par dagar for internskämten runt i luften. Som alltid tråkigt att säga hej då. Ytterligare en anledning att ta sig till Australien. Och Chile. Och… alla andra ställen.

Vanlig torsdag på hostelet. Kan man annat än
älska dessa människor?

De minibussar som trafikerar gatorna i Kapstaden lärde jag mig också snabbt att uppskatta. Det är bara att ställa sig på valfritt ställe längst med vägen, vifta lite när en minibuss kommer, kolla så att bussen åker åt det håll man vill, hoppa in och betala 5 kr. Därefter kan man luta sig tillbaka (om man kan, ibland är dessa bussar lite för fullsatta) och njuta av den hysteriska musik som dunkar ut ur högtalarna. När man vill av är det bara att säga till så stannar de precis där. Helt fantastiskt. Vilken service. Fler ställen borde ta efter. Någon som vill starta företag med mig i Stockholm? Tror att vi lätt hade konkurrerat ut nuvarande kollektivtrafik.

Ett par bakslag har jag dock råkat ut för. Jag hade lite funderingar på att testa paragliding, men naturen ville annat. De kraftiga vindar som besökt staden senaste veckorna gjorde att en tysk turist och en instruktör kraschade och dog under en paragliding-tur. Efter det har arrangörerna blivit väldigt försiktiga med när de ger sig ut. Ok, jag kan förstå det. Jag, Enrique och Kavita tänkte då istället att abseiling nerför Table Mountain skulle kunna vara något. Återigen ställde vinden till det, men var den vinden befann sig när vi kämpade oss upp för berget är fortfarande oklart. Jaja, jag får väl vänta med mina höjdäventyr. Lutar åt att jag tar och hoppar bungy vid Victoriafallen trots allt. Det var ca ett år sedan ”linan” gick av när en turist från Australien hoppade där. Vad är oddsen att det händer igen, bara ett år senare? Ungefär samma som att Arsenal vinner PL i år. Let’s do it!

Hostel nr. 3

För några dagar sedan var det i alla fall dags att lämna Kapstaden för ett besök ute på landet. En av mina lärare från högstadiet, Eva, har flyttat till Sydafrika och bor numera på en farm mitt ute i ingenstans. Eva är faktiskt anledningen till att jag för snart 11 år sedan åkte till Sydafrika för första gången - Det var hon som startade det utbytesprojekt som jag fick förmånen att vara med i. Jag hoppade på en buss som skulle ta mig till Robertson, där Eva skulle komma och hämta upp mig. Väl framme vid stationen slog jag mig ner i skuggan och roade mig med att lägga lite IQ-pussel och tänkte att det väl är lika bra att bli lite smartare medan jag väntar på min skjuts. Skuggan försvann snabbt och jag kände mig snart som ett ägg i en stekpanna. Då stannade en man som jobbade på bensinmacken och sa ”God will punish me if I let you sit there”. Det vore ju synd om den där gud straffade honom om han inte hjälpte mig, så jag hakade på in till rummet bakom ”staff only”-skylten och kunde fortsätta mitt pussel under något bättre förhållanden. Strax efter kom Eva. Min resa till landet skulle vara över ett par dagar, men det blev en resa genom de tio senaste åren och genom livserfarenheter och värderingar som kan vända upp och ner på vilken värld som helst.

Friggeboden

Eva bor med sin man Terrence i en friggebod tillhörande farmen. ”Huset” är 18 kvm stort och saknar elektricitet. Där bor de tillsammans med sina två hundar. Vattnet de dricker är nästan uteslutande regnvatten samt vatten från floden (som är rent, förutom att man eventuellt kan råka få med lite babianbajs ibland, som Eva uttryckte det). I det huset har de bott i 1 ½ år. Nu på sommaren behöver man knappast frysa, värmen är istället stundvis outhärdlig, men under vintern hade de omkring 5 grader i huset på mornarna. Sedan april har de hållit på att bygga ett hus på farmens mark, men det tar tid. I Sydafrika tar allt tid. Huset är inte vilket hus som helst heller, det kommer att ha formen av en humla och allt ska göras så naturvänligt som möjligt. Varje material, varje teknik väljs med omsorg. Jag stod och gapade när jag fick detta alternativa boende beskrivet för mig och jag kan inte annat än skämmas över hur jag själv lever. Att jag källsorterar känns plötsligt som en piss i rymden. Ursäkta uttrycket.  

Utsikt över farmområdet

Området i stort är för övrigt helt fantastiskt och med berg, skog, flod och äng i omgivningen är det som en dröm för olika djur. Omkring 200 babianer finns i närheten, vilka med jämna mellanrum invaderar trädgården. När detta händer gäller det att springa ut och gapa och vifta med en pinne för att jaga iväg dem, eller som Eva sa ”springa ut och slå sig för bröstet och vråla som en gorilla”. Jag har en stark känsla av att jag också hade sprungit och skrikit, men åt ett helt annat håll och av en helt annan anledning. I området finns också leoparder, men de är så pass skygga att det enda tecknet som synts är rivmärken på träd. Piggsvinen lämnar tydligare spår efter sig, i form av taggar i trädgården. Babianspindlar är ganska vanliga och lyfter man en sten får man akta sig så att det inte är någon skorpion där under. Ormar finns det också en del otrevliga varianter av och för bara några dagar sedan insåg Terrence att han stod bara någon halvmeter ifrån en Puff Adder. Högst otrevlig orm, om man får tro de som kan något om ormar. Även kobror har synts i området. Med andra ord gäller det att skynda långsamt när man är på farmen. Jag har varit väldigt noga med att stänga tältet där jag bott.

Min tältidyll

Ja precis, jag har tältat de här dagarna. När jag kom till farmen stod ett tält uppslaget där. En stor matta framför ingången, generöst med golvutrymme och högt i tak. En riktig madrass att sova på, vilket lyxliv. Under kvällarna (läggdags är när det blir mörkt, vaknar gör man när det blir ljust, eftersom det inte finns någon elektricitet) somnade jag till ljudet av syrsor och porlet från floden (egentligen bara en bäck nu under sommaren). Problemet var som vanligt det där med temperaturen. Första kvällen var det så där jagtrorjagdörjagvetintevartjagskatavägen-varmt. Framåt morgonkvisten hade det övergått till varärdendärjävlasolennärmanbehöverden-kallt. Kväll två var jag mer beredd. Understället låg redo bredvid madrassen och drogs på när jag vaknade av kylan. Perfekt! Nästan perfekt. Kväll tre förfinade jag min plan i form av några glas vitt vin till middagen.

Jill the farmer                                 

Under dagarna har jag hjälpt till så gott jag kunnat på farmen. Ena dagen sydde vi ihop nätdelar till ett stort nät, satte upp lite pinnar runt vinrankorna och hängde över nätet, för att skydda vindruvorna från fåglarna. Låter lätt. Var inte så lätt. Jag har även lastat tegelstenar till husbygget, tömt komposter och bajstunnor och lite annat. Den mesta delen har dock gått åt att sitta och prata med Eva och Terrence. Jag är djupt fascinerad. Vilka människor, vilka historier. Sista dagen gav jag och Eva oss ut på en promenad längst med/genom floden. Över stockar och stenar, med små vattenfall och en ”pool” där man kunde bada som mål. Utflykten kantades av krabbor i floden, babianbajs på klipporna och rivmärken på träden (leoparderna…). På kvällen lyxade vi till det och åkte in till staden och gick på restaurang. Jag hade bara varit där några dagar, men det kändes ändå spännande. Tänk att få åka in till stora staden! (Egentligen en håla). Vi tog på oss våra finaste kläder (= typ de vanliga kläderna men med fin-flipflopsen) och åkte iväg. Stort tack till Eva och Terrence som lät mig komma och bo hos dem, det var verkligen fantastiskt.

Nu är jag åter i civilisationen och kommer att stanna ett par dagar till. Hade egentligen tänkt dra vidare idag, men antagligen kommer en gammal kompis, Hannes, att komma till Kapstaden. Eftersom det är honom jag ska bo hos i Langebaan är det ju dumt om jag åker dit när han åker hit. Alltså hakar jag på honom dit på söndag. Tror jag. Man vet aldrig.