Silly Season

Livet är ett safari. Safari är ett ord på swahili som egentligen betyder resa och från början hade det alltså inte nödvändigtvis något att göra med djur. Den senaste tiden har mitt liv varit ett safari enligt ordets alla betydelser.

Entré till Skeleton Coast

Efter ett par dagar i en usel stad vid Namibias kust, Swakopmund, drog jag och Eamon (nya läsare kan ta en titt på inlägget ”En vän med en bil” för att få veta mer om denne herre) vidare upp mot Skeleton coast. Swakopmund skulle vara något slags center för adrenalin junkies med ett stort utbud av spännande aktiviteter. Namibias svar på Queenstown, tänkte jag. Jag tänkte fel. Det var totalt dött. Ett intressant inslag var i alla fall den finske galning vi delade rum med första natten. Han hade börjat sin resa i Kapstaden och skulle åka motorcykel tillbaka till Finaland. Själv. Längst med Afrikas västkust; från Namibia vidare genom Angola, Kongo osv. Lycka till. Må du nå Finland i ett stycke.

Det var en gång ett skepp som blev
sandat

Det är inte svårt att förstå hur Skeleton coast har fått sitt namn. Mindre inbjudande landskap har jag sällan (läs aldrig) sett. En blåsig kuststräcka med grus och sand så långt ögat kan nå. Förr i tiden om ett fartyg förliste vid kusten var dess besättning, om någon överlevt, ändå dödsdömda. Längst med Skeleton coast finns ingen mat att hitta, inget vatten. Myspys.

Solnedgång med noshörning

Vårt nästa större mål var Etosha nationalpark. Flera av de rundresande vi träffat på vägen hade pratat väldigt gott om Etosha och mina förväntningar nådde nya höjder för var dag som gick. Redan efter några minuter inne i parken, innan vi ens hunnit fram till campingen, såg vi våra första giraffer. Strax efter skymtade ett par elefanter mellan träden. Det började lovande och vädret var lovande även det. Som jag nämnt lite flyktigt i ett tidigare inlägg är det lågsäsong nu i Namibia, vilket dels beror på den absurda hetta som man omges av större delen av tiden, men också på grund av att det är wet season. Torrare wet season får man leta efter. I Etosha möttes vi av en molnfri himmel som inte bjudit på något regn på flera veckor, vilket innebar att djuren skulle flockas vid de vattenhål som fanns i parken. Om det regnat är det svårare att få syn på djur, för att de då kan dricka lite här och var.

Giraff, lite elefanter och någon hyena

Zebra crossing, höhö.
Förlåt, gammal och dålig.

Under tre dagar brummade vi runt och hittade bland annat lejon, elefanter, giraffer, antiloper (impalas, springboks, gemsboks/oryxes, kudu, red hartebeest), gnuer (som på engelska har det betydligt mer smickrande och mindre löjeväckande namnet wildebeest), hyenor och noshörningar. En höjdpunkt var när vi åkte till ett vattenhål där ett stort antal elefanter hade setts tidigare. Väl framme var det tomt, sånär på någon ensam och ynklig springbok. Besvikelsen var total. ”Well, this was a waste of time”, tyckte jag och tänkte att vi skulle åka vidare. Sen finns det tydligen något som heter att vara tålmodig och vänta, vilket Eamon är bra på. Mycket riktigt, bara några minuter senare kom de intågandes, hela elefantpatrullen. 32 st fick vi det till, men det var ganska svårt att räkna. De ser ju typ likadana ut. För er som ska ut på safari kan jag för övrigt rekommendera min färdkost bestående av salt- & vinägerchips, ölkorv, nektariner, biltong (torkat kött), choklad och juice. Fett, kolhydrater, protein, vitaminer, salt och vätska. Hela kostcirkeln och allt man behöver en varm dag i en bil längst savannerna.

När vi lämnade Etosha var det med avsikten att dra närmare gränsen till Botswana. Jag kände att det började dra ihop sig, transfer fönstret närmade sig med stormsteg. Två veckor med Eamon var snart till ända och övergången var oundviklig, men vad jag skulle få för ny adress hade jag ingen aning om. Vi följde ett tips och åkte till Rainbow River Lodge, intill Okavango River, där det tydligen var många overland trucks (sånadär tour-bussar) som stannade. Eventuellt skulle jag kunna slå följe med en sådan, vilket jag trodde var det enda realistiska alternativet för mig att kunna åka till Okavango deltat och sedan vidare till Vic falls. Väl framme möttes vi av en tom camping. Shit. Även om wet season inte varit särskilt wet, så betyder low season verkligen low season. Besvikelsen var som tur var ungefär lika kortvarig som i elefanthistorien. Jag slog mig ner i baren och pratade lite med personalen och de kunde informera mig om att åtminstone två overland trucks skulle rulla in under dagen/kvällen. Ganska snabbt räknade jag ut att en av dem måste vara den med alla norskorna. Oh-o. Skulle jag behöva åka med den och bli del av den blonda norgemaffian? Jag höll tummarna för andra alternativ.

Ett gäng flodhästar

På förfrågan om jag ville åka med nån båt och titta på flodhästar tackade jag ivrigt ja. Jag lämnade Eamon på land (han har ju såklart sett massor av flodhästar förut) för att dels försöka få en skymt av dessa till synes söta och klumpiga djur, men även för att lägga ut lite krokar. Ett 30-tal flodhästar senare var övergången klar genom ett muntligt avtal med ett par från Nederländerna. Kontraktsförslaget kom som en blixt från klar himmel och i övergången ingick bil och full campingutrustning, men dock ingen extra tältplats. Jag tackade ja och sen hälsade vi och frågade varandra om namn. Kan ju vara bra att veta vad ens medresenärer heter när man drar runt genom den afrikanska vildmarken. Eftersom mitt kontrakt med Eamon gått ut kan man säga att jag gick som Bosmanfall, men frågan är om inte Eamon i hemlighet betalade något för att bli av med mig.

Mina nya resekompisar, Karin och Alfred,.är 24 och 25 år. De tycker om fotboll och öl. De sover gärna länge om mornarna och håller sällan tidsscheman, tar dagen som den kommer, skyndar långsamt, men är samtidigt väldigt aktiva och hinner med mycket. De är sociala, har nära till skratt och skämt, samt använder gärna AC när de kör. Typ motsatsen till min förre resekompis med andra ord. Ah!

Dagen efter brummade vi iväg med siktet inställt på Okavango Deltat. Tänk, skulle jag äntligen få se det, det som jag drömt om så länge att få se? Ok, drömt om så länge som jag vetat om det, vilket jag i och för sig inte gjort så länge. Vid Swamp Stop Camp i Sepupa en bit innanför gränsen i Botswana stannade vi och började försöka ordna en tredagarstur.

Jill/Karin/Alfred: We want to stay two nights in the Delta

Swamp Stop: Ok, a daytrip?

Kreativ lösning för boende

Humm… Det här kunde bli svårt insåg vi på en gång. Efter många om och men hade vi åtminstone ordnat en tur enligt våra önskemål, trodde vi, om än något oroliga. Hur som helst skulle vi i alla fall sova en natt på campingen och jag hade ju ingenstans att sova. Jag funderade på att sova i bilen men kom på att senast jag gjort det var det inge vidare lyckat (en annan resa, lång historia) och jag tänkte att det kunde vara bra att för en gångs skull lära sig av sina misstag. Myggnät, liggunderlag och sovsäck hade jag, så det kunde väl inte vara så svårt att ordna någon duglig sovplats? Nej, mycket riktigt. Kreativiteten flödade och vips så hade jag en sovplats. Det skulle visa sig bli snarare en plats än en sovplats, då jag inte sov en blund på hela natten. Precis innan läggdags fick jag reda på att det, förutom de flodhästar och krokodiler som härskade över floden intill campingen, även hade synts till svarta mambor och annat i området. Leoparder fanns säkert det också. En sömnlös natt i min fina kreation, med andra ord.

Mokoro-tur i Okavango

Okavango deltat var i alla fall fantastiskt. Det visade sig att vi lyckats få till en pangdeal och fick bo i stugor (värde 750 spänn/natt) för samma pris som camping (100 spänn), för att de inte orkade slå upp tält åt oss. Vi var ensamma på ön, förutom vår guide, kock och tre andra som jobbade där. När vi gav oss ut på promenad på ön var det uppställning som gällde. Jeff, vår guide, skulle gå först. Därefter de tre talanglösa och bleka asfaltsblommorna. Sist två killar från ön. Tre stycken för att slussa runt oss tre, man kände sig hyfsat dum. Men ja, Jeff alltså, vilken kille. Född och uppvuxen i deltat och utrustad med superhjältesinnen (plus eventuellt ett sjätte, hitta-djur-sinne). Han såg allt, hörde allt och kunde läsa naturen obehindrat. Själv var jag om inte illitterat så åtminstone dyslektisk. Tänk om man kunde se lika cool ut som Jeff när man gick runt där; lätt och ledigt, självsäkert, med full koll. Efter Jeff kom jag snubblande, med min töntiga resehatt (safarihatt) med ”Cape Town” tryckt på och ryckte till vid minsta ljud. Jag vek aldrig en millimeter från Jeffs sida. Gymnasten i mig vaknade till liv och likt en defilering följde jag vartenda steg han tog; höger, vänster, höger. Jag tänkte att om jag sätter min fot precis där han satt sin borde ju allt gå bra. En del tips fick vi också på hur man kan överleva. Håll koll på dina träd så att du inte går vilse. Ser du en leopard i ett träd titta ner och gå vidare, ögonkontakt kan göra att den känner sig hotad. Ser du ett lejon, titta det i ögonen, brist på ögonkontakt kan göra att den ser dig som ett offer. Om en elefant ser dig är det ok, men känner den din lukt kan det vara värre, speciellt om den har ungar att se efter. Om du kommer för nära en flodhäst… ja, då är det helt enkelt kört. Åtminstone om det är nära vattnet. Flodhästar är de djur som dödar flest människor av ovan nämnda djur, som alla finns i deltat.

Liten fot i stort elefantavtryck

Nu har jag helt plötsligt hamnat i Namibia igen, i Windhoek, ungefär 80 mil åt helt fel håll mot vad jag hade tänkt mig. Så kan det gå. Men hittar man trevligt resesällskap är det bara att improvisera.  

Goat station istället för gas station.
Ibland är det svårt att lyckas tanka i
Botswana

Märkliga val för personer de väljer att
hylla i Windhoek