Enter Sandland

Oj oj oj, här går det undan! Två inlägg på två dagar. Här kommer i alla fall den utlovade uppdateringen över vad jag har haft för mig sedan jag rullade över gränsen till Namibia för snart en vecka sedan. 

Paddling på Orange River

Buss till paddlingen:
"The wetter, the better"

Som jag skrev i förra inlägget startade vi vår Namibiavistelse med lite paddling. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, Eamon och jag, tillsammans med hela norska blondineliten. Vi åkte över till Sydafrika för att sedan paddla tillbaka över gränsen till Namibia och till campingen. Jag kan inte påstå att det var någon jobbig paddling. Vi gled mest med strömmen. Vid ett tillfälle stannade vi vid en liten strand och plaskade runt lite i det ljumna vattnet. Utsikten var fin, vädret var fint och Eamon var tyst. Ah! Fridfullt helt enkelt. Resten av dagen spenderades vid poolen, solnedgången 

avnjöts på en kulle vid campingområdet och Arsenal-Liverpool visades i baren på kvällen. Ett mål från perfekt.

Litet stopp på vägen

Framme vid målet: Vår camping

Dagen därpå tog vi oss vidare genom Namibias ödemark. Åker man genom Namibia är det faktiskt mest ödemark man kan åka igenom – Landet är till ytan nästan dubbelt så stort som Sverige, men det bor bara omkring 2 miljoner invånare här. På agendan stod Fish River Canyon, världens näst största canyon. Bara Grand Canyon är större. Amerikanerna ska då alltid vara värst. Bilresan dit var smärtfri, vilket den blev mycket tack vare att jag kände mig redo att plugga in mina hörlurar och lyssna på min egen musik vid de tillfällen jag inte sov. Oförskämt kanske ni tycker. Överlevnadsinstinkt säger jag. Eamon sjunger ibland med till den musik han spelar. Mindre bra. Jag lovar, varenda en av er hade gjort likadant om ni varit med.

Vi nådde vårt mål någon gång mitt på dagen och insåg snabbt att vi nästan var ensamma på campingen. Det verkar inte vara så många andra som får för sig att åka till Namibia under sommaren, då fyrtio grader snarare är regel än undantag. Det fanns dock ett par ovälkomna gäster i form av ett par babianer som lufsat runt på jakt efter mat och ställt till med lite besvär. Två är ju ändå lite bättre än 200, som det fanns i området runt min lärares gård i Sydafrika, tänkte jag. Efter en liten tupplur bestämde jag mig för att det var dags att göra något som jag inte gjort på länge. Tvätta. Jag började bli förundrad över att folk överhuvudtaget ville prata med mig, då mina kläder luktade som en blandning mellan braai (grill/brasa), svett, solskyddsfaktor och after sun. Mm-m-m! Med tanke på detta är det faktiskt ett under att Eamon ville ha med mig som resekompis. Jag hade alltså inte tvättat sedan jag lämnade Sverige ca tre veckor tidigare. Helt klart på tiden.

Fish River Canyon

Fish River canyon vid solnedgången

Ett par timmar innan solnedgången gav vi oss iväg till den canyon vi kommit för att se. Wow. Vilken utsikt. Världens näst största canyon, check! Where to next? Nej, tydligen funkar det inte så med denna forskande australiensare. Hans långa ben tycks innehålla betydligt mindre rastlöshet än mina. Vi tog vår tid där och begrundade avgrunden. Under tiden lagade Eamon middag på det stormkök han hade med, medan jag satt och drack vin och tittade på solnedgången. Helt okej arbetsfördelning, om ni frågar mig. När solen väl gick ner bakom bergen i fjärran var maten serverad och tårarna bara rann nerför mina kinder. Maten var riktigt stark. Väl tillbaka vid campingen hade det hunnit blir kolsvart, med undantag för stjärnorna. Stjärnhimmeln här är som ett skämt, man kan typ inte se stjärnbilderna för alla stjärnor.

... och vid soluppgången

Klockan ringde kl.5 nästa morgon. Vi skulle iväg och se soluppgången vid Fish River Canyon innan vi drog vidare. Där satt jag sedan återigen och filosoferade, dock utan vin den här gången, och försökte lösa livets gåta och världens alla problem. Både gåtan och problemen förblir nog olösta ett tag till. När solen letat sig fram tog vi oss tillbaka till campingen och packade ihop, med trevligt sällskap av en av babianerna. Delar av ihopplockningen fick Eamon därmed klara av själv, medan jag satt gömd i bilen och likt en paparazzi dök fram då och då för att ta bilder. På babianen, inte på Eamon.

Babian vid vårt camp

Vårt mål för dagen var Sossusvlei, de röda sanddyner som numera utgör ett av landets mest populära turistmål. Det var en bit att åka, men inte så farligt långt. Om man kört rätt. Någonstans på vägen missade Eamon en skylt och missade därför även att svänga av. Missar man något sånt i Namibia upptäcker man det inte så lätt, man upptäcker det antagligen inte förrän man kommit till nästa ”stad”/by. Det är ca 20-25 mil mellan städerna/byarna här. Grusväg. När Eamon kläcker ur sig detta lilla misstag, att vi istället för att vara framme hade åkt ca 20 mil åt fel håll och därför hade omkring 20-25 mil kvar, kan jag erkänna att jag var halvnöjd. Tänkte till och med att jag skulle ta över rollen som kartläsare, jag har ju ändå högskolepoäng i orientering, men jag kom snabbt på bättre tankar när jag tänkte på min faktiska insats under orienteringen (min lärares exakta ord var ”Ja, du har faktiskt klarat det, men det betyder ju inte att du kan något”). Den extra sträckan på en skumpig grusväg i örtigradig värme (ja Martin, örti grader!) var i alla fall inte vad jag längtat efter. De strutsar och antiloper av olika slag som omgav vägarna (och ganska ofta även traskade över vägarna) hade dessutom börjat kännas lika exalterande att se som lyktstolpar i Stockholm. Då insåg jag helt plötsligt vad jag höll på med. Där satt jag och åkte genom detta fantastiska landskap med vilda djur längst vägarna, och var bitter. Skärpning.

Soluppgång vid Sossosvlei

En välkommen lift

Gemsboks

Dagen därpå var vi återigen uppe i ottan. Innan solen gått upp brummade vi iväg mot sanddynerna, för att hinna göra något innan det blev för varmt. Bilen kunde vi inte köra hela vägen, då den inte skulle klara av att ta sig fram på sandvägarna, och de sista 5 km skulle vi därför behöva gå. Om vi inte blivit upplockade av ett par andra morgonpigga människor med mer lämpad bil, det vill säga. Stefan, som kommer från Tyskland men inte bott där sedan -95, och Cath, från Australien som reste runt under några månader, lät oss följa med dem. Under flera timmar traskade vi runt bland dynerna, tittade på djurspår, inspekterade skorpion- och spindeltunnlar och försökte smyga oss närmre antiloper. Cath lagade mat åt oss, medan jag bombarderade stackars Stefan med frågor om alla ställen han bott på. Just nu bodde han i Botswana, precis intill Okavango-deltat, vilket ju är mitt nästa mål, när jag är klar med Namibia. Efter några timmar blev ändå sanden till slut för varm, speciellt för mina stackars fötter. Smart som jag är traskade jag som vanligt runt i mina Havaianas. Ej att rekommendera i en öken. Sanddynerna i Sossusvlei får i alla fall 5 av 5 ökenråttor i betyg.

Under dessa dagar har mottagning och internettillgång varit obefintlig, men just nu befinner jag mig i en liten stad vid kusten, dit internet faktiskt har nått. Kommande dagar ska jag återigen ut i ödemarken, så jag tvivlar på att ni kommer kunna få tag på mig på ett tag. Skeleton Coast och därefter Etosha nationalpark är tanken.