En vän med en bil

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade ju tänkt åka till Langebaan och därefter ta en buss upp till Windhoek. Helt plötsligt satt jag istället i en bil från Kapstaden mot Namibias gräns med en i princip helt okänd man. Vad tusan hände egentligen?

När jag kom tillbaka till Kapstaden från Robertson var planen att möta upp Hannes och sen åka till Langebaan (nytillkomna läsare får kolla inlägget "Gissa Bajset"). Dock är det inte så lätt att planera något med sydafrikaner. Det var i och för sig inget nytt. Ett par dagar gick utan att jag lyckades styra något med Hannes och jag började bli frustrerad. Jag kände att jag hade gjort Kapstaden, jag ville vidare, ut på vägen igen. Men det är klart att jag ville möta upp med honom först, det är ju inte direkt varje dag man råkar befinna sig i Sydafrika. Herman, som bodde några veckor hos mig och min familj i Sverige under utbytesprojektet 2002, hade jag för den delen inte heller lyckats få tag på. Nej, det var dags att rulla vidare.

Jag hade absolut inte tråkigt där på Big Blue Backpackers, det hostel jag bestämde mig för att återvända till av de tre jag testade innan jag åkte till Robertson. Big Blue var egentligen inte bäst, men bäst i förhållande till priset skulle jag vilja säga. Då förstår ni nog alla att det var det billigaste och minst flashiga alternativet. Men jag har ju inte direkt blivit känd för att vara ett fan av flashiga ställen. Hostelet hade ändå en bar och en pool, social personal med namnminne som skulle fått Dans-Carro på GIH att verka glömsk (ni GIHare kan ju tänka er...) och framförallt en hel del udda typer. Vi kan ta ett par exempel. Ryan, en harmlös, välvillig och gapig amerikan, vars resa innehållit diverse överraskningar. Han skulle egentligen bara ha åkt till Tanzania för att gå på sin brors bröllop, men blev rånad i taxin på väg till flygplatsen när han skulle hem. Han missade sitt flyg och hade inte tillräckligt med pengar för att köpa någon ny biljett. Någon försäkring hade han inte heller (”I think I’m gonna get one next time I travel…”. Good thinking!). Han bestämde sig för att sluta sitt jobb i USA och börja resa runt istället och efter lite stopp på vägen, bland annat i Victoria Falls där han blev biten av en giftig spindel som gjorde att hela hans arm svullnade upp, hade han alltså kommit till Kapstaden. Vad han ska göra nu vet ingen, allra minst han själv. Sen har vi Mitch, en medelålders man från Skottland, vars mummel jag förstod ungefär hälften av, en bra dag. När jag upplyste honom om detta verkade han nöjd och sa att det var nog lika bra. Mitch blev lite av ett föredöme för mig, i alla fall när det gäller matvanor. Han börjar dagen med free breakfast. Därefter kommer first breakfast och sen lite senare second breakfast. Runt kl.11 är det dags för elevensies. Sen kommer lunchen. Detta förklarar han med att han cyklar en runda varje morgon.

När Andy Murrey än en gång förlorat en Grand Slam-final reste jag mig från hostelbaren och slängde ur mig till mina åhörare (bl a Mitch, som var inne på sitt sjunde mål för dagen) att jag skulle bort till stationen och kolla in biljetter till Namibia. En snubbe som nyss anlänt frågade vart i Namibia jag skulle och jag berättade kortfattat för honom vad jag hade för planer. Kortfattat, främst eftersom mina planer i stort sätt var obefintliga. Jag hade egentligen bara tänkt ta mig till Windhoek, ta in på nåt hostel och reka. Det är svårt att ta sig runt till de sevärda ställena i Namibia om man inte har en bil, så jag visste att det skulle bli en utmaning. Kanske skulle jag träffa lite folk att haka på, kanske skulle jag kunna åka med nån sån där tour med en buss som slussar runt glada turister enligt ett hektiskt schema. Det visade sig att han som precis checkat in på hostelet hade full campingutrustning samt en hyrbil som han skulle ha i ytterligare ett par månader, att han efter ett par dagar i Kapstaden hade tänkt åka till Namibia och göra just det jag tänkt göra plus lite till. Han letade egentligen efter någon som ville haka på. På grund av försäkringen ville han inte att någon annan skulle köra bilen, så därmed skulle jag inte behöva skämmas över min oförmåga att köra bil. Eh… ok. Dags att gå och spela på lotto?

Den spännande vägen upp mot Namibia

Ett par dagar senare var vi på väg. Raka vägen upp till Namibia och då menar jag verkligen raka. Man jublar varje gång vägen svänger. Vi jagade vattenpölarna på vägen som hela tiden flyttade sig längre bort. Vad jag inte hade berättat för Eamon, som han heter, var att jag vid flertalet tillfällen, av flertalet av varandra oberoende parter, blivit utnämnd till världens sämsta person att bila med. När vi satte oss i bilen sa han dock att det var ok om jag somnade. Tack och god natt, sen var jag vid Namibias gräns.

Campingen och den Overland Truck vi
snyltade på 

Första stoppet var strax efter gränsen där Eamon hade en reseledarkompis. Hon var guide för en sån där tour bus och de skulle stanna ett par nätter vid en camping, så vi åkte dit. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men inte hade jag väntat mig en camping med en pool och soldäck med utsikt över en grönkantad flod och ökenlandskap med berg i bakgrunden, små mysiga hyddor och mirakulöst gröna gräsmattor. Men så var det. Jag hade inte heller väntat mig att gruppen skulle bestå till 90 % av 19-åriga norskor, som ser ut att behöva mat ungefär lika mycket som många av Afrikas barn (förlåt, inte alls PK, men en målande beskrivning). Men så var det också. Vi fick tälta vid deras camp, fick mat lagad till oss och fick följa med på deras lilla utflykt – paddling i floden. Jag kände mig lite som en sån där museummarodör, som smyger med guidade turer trots att han/hon (nej, jag är inte redo att skriva hen) inte har bokat/betalat. Skillnaden nu är ju att Eamon faktiskt känner guiden och att hon räknade oss som sina gäster. Synd att klaga.

Campingen vid Orange River

Nu undrar ni kanske vad det är för mystisk människa jag ska åka med under några veckor. Det är en högst ohet, 2m lång forskare från Australien med störande dialekt (ja, jag har gjort en fonetisk analys av vad jag stör mig på). Han kan allt (väldigt bra dessutom), har gjort allt (minst två gånger) och har varit överallt (gärna två gånger där med). Ni kanske anar en viss underton av irritation och ja, det stämmer. Han vill väl, är oerhört hjälpsam och generös. Men. Jag känner att jag kommer att behöva ”ticsa av” då och då. O-oh, deja vu, situationen känns bekant. Det här har jag varit med om förut. Nja, inte exakt det här men jag ska förklara. Under en tidigare resa drabbades jag och min vapendragare Amanda av samvetskval, då vi inte stod ut med den peruan som vi hade med som resesällskap. Peruanen hade hjälpt oss på alla sätt och vis och vi borde ha varit evigt tacksamma. Det var vi också, speciellt när vi sa hej då till honom på flygplatsen i Brasilien. Med Eamon är jag rädd att det kan bli lite likadant. Han är oerhört hjälpsam, både på så sätt att han tar mig till massor av platser jag annars haft svårt att få se och på så sätt att han gärna gör kaffe, lagar mat och diskar åt mig. Så jag ska försöka ta hans besserwisserfasoner med en nypa salt, njuta allt jag kan av detta vackra land (vilket jag också gör, i fulla drag) och prata med så många andra människor jag bara kan. Just nu är jag väldigt glad över att jag tagit med ett liggunderlag. Det känns konstigt nog att dela tält med någon som jag knappt känner, men att dela madrass, nej, där går gränsen. Nu består min säng av ett ca 40 cm brett liggunderlag, medan Eamon har en sån där uppblåsbar queen size -madrass. Det går inte att markera sitt revir tydligare än så. Jag har visat var gränsen går.

Apropå gräns, så var det lite spännande när vi skulle över gränsen från Sydafrika till Namibia. Mr jagharrestöveralltochkanallt hade utan att veta om det överstigit det antal dagar han fått i sitt visum och skulle behöva betala R1000 (= ca 750kr) i böter. Vilket han till en början vägrade. Han hade åkt in i landet för över 3 mån sen, åkt till Moçambique bara någon vecka senare och sedan åkt in till Sydafrika igen. Sammanlagt hade han därför inte varit i Sydafrika i 3 mån, men det skiter väl gränsvakterna i. Regler är regler. Han tyckte det var sjukt att ingen förklarat det här för honom tidigare, tänk att man faktiskt ska behöva ta reda på sånt själv?! Jag – som är en betydligt mindre resvan resenär – kan tycka att det känns rätt basic att kolla upp visumregler innan man ger sig iväg. Men det är ju jag. Jag spelade i alla fall helt bestört, en uppvisning som kanske inte kommer att få någon Oscar men mest för att det inte blev dokumenterat. Inombords fnissade jag högt medan jag gled igenom kontrollen utan problem. Usch, jag är en hemsk människa.       

Nu har jag varit några dagar i Namibia och jag är helt mållös. När jag återfått talförmågan (skrivförmågan?) berättar jag mer om de dagarna.

Dagens fråga: I Sydafrika har de sedlar i fem olika valörer, var och en med ett av djuren i The Big 5, enligt följande ordning: R10 – Noshörning, R20 – Elefant, R50 – L ejon, R100 – Buffel, R200 – Leopard. Varför i den ordningen? Diskussionerna har varit vilda. Inte kan det bara vara random? Sista budet innan vi la ner diskussionen var att det är svanslängd i förhållande till storlek. Då förstår ni nivån. Följdfrågan är sen självklart vilken ordning det borde vara och varför.