Just another day in paradise

Sol, vind och vatten. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta mitt liv just nu. Före min resa såg jag Moçambique som en av huvudpunkterna på min resa. Jag har inte blivit besviken. 

Joburg hade inte mycket mer att erbjuda och jag organiserade mig för att ta mig till Moçambique. Jag hade hört att det var bäst att skaffa visum innan avresan, istället för vid gränsen, men jag bestämde mig för att strunta i det. I taxin på väg till busstationen frågade chauffören om jag hade visum och jag svarade nej. Han frågade om jag hade en bussbiljett och jag svarade nej. Han såg något bekymrad ut. Tydligen hade bussföretagen slutat sälja biljetter till de som inte redan skaffat visum. Ah, den lilla detaljen hade jag inte hört om innan. Nåväl, bara att testa. Biljettköpet gick smärtfritt och jag blev endast ombedd att meddela chauffören att jag skulle skaffa visum, så skulle han hjälpa mig. När jag gjorde detta blev reaktionen mindre upplyftande. En djup suck följdes av kommentaren: ”Well, sometimes they get the visa, sometimes they don’t”. Jaha, vi får väl hålla tummarna för att jag får ett, svarade jag och påbörjade den nervösa bussresan mot Maputo. Det där med att vara konsekvent är verkligen inte något man ägnar sig åt särskilt ofta här i Afrika och många gånger känns det som att kan det vara ett rent lotteri. Nåväl, jag hade ju åtminstone min svenska charm och mitt svenska pass med mig, det har funkat rätt bra förut.

Det där med att åka buss eller minibuss i Afrika är verkligen en spännande upplevelse. Sakerna som folk tar med på bussen. Jag stod där i Johannesburg med min backpack, en liten ryggsäck samt en sovsäck mitt i ett hav av kassar, väskor, vagnar och förpackningar av olika slag. En person kan ha omkring 10 kassar. Ja, varför inte ta med några madrasser och tre kassar tjocka filtar på bussen? Eller hundratals ägg? Ägg är vanligt förekommande på dessa bussar. Ägg!? Som sagt, varför inte.

Gränsen mellan Sydafrika och Moçambique är inte den roligaste. Det är oerhört mycket folk som korsar där varje dag och köerna är långa. Underhållningen i kön bestod främst i att titta på de som försökte smita över gränsen. Som tur var slapp jag ansluta mig till den skaran och kunde istället traska över gränsen helt lagligt. Det där med att få visumet vid gränsen visade sig inte vara något problem överhuvudtaget.

Vistelsen i Maputo blev kortvarig, då jag så fort som möjligt ville ta mig till Tofo, ett litet ställe vid kusten några timmar norrut från Maputo. I Tofo hade jag folk som väntade på mig: Karin och Alfred, mina gamla trogna resekamrater, samt Nir, en av israelerna jag träffade i Joburg. Det enda jag egentligen gjorde i Maputo var att traska runt på gatorna och prata portugisiska med folk och se deras förvånade miner. De flesta frågade om jag kom från Brasilien, vilket gjorde att självförtroendet sköt i höjden. Den brasilianska portugisiskan skiljer sig dock en hel del från övriga världens portugisiska, så det är inte alltid helt enkelt att förstå var de säger. Jag har försökt övertyga folk om att det är den brasilianska som är den rätta, men med klent resultat. Många verkar tycka att portugisiskan man talar i nåt ställe som heter Portugal är den rätta. Märkligt.  

Efter en stormig natt i Maputo (vädermässigt stormigt och inget annat) var det dags för avresa till Tofo. Bussen skulle lämna mitt hostel kl.5 på morgonen och jag skulle bli avsläppt precis utanför dörren vid hostelet i Tofo. Dörr till dörr, supersmidigt. Mmm, just det. Smidigt, kanske. Bekvämt, definitivt inte. Minibussen åkte först till en busstation, där den skulle vänta tills den blivit full. Under tiden slogs de olika minibussarna om resenärerna, nästan bokstavligt talat. Så fort någon stackare med väska dök upp blev han/hon (fortfarande inte redo för hen) omringad av 5-10 personer som gapade och slet i personen i fråga, samtidigt som de fysiskt försökte knuffa bort sina motståndare. Cirka två timmar tog det för min minibuss att släpa in tillräckligt många i bussen för att åka iväg. Det var en molnfri, stekhet dag och en sju timmar lång bussresa väntade. Jag satt inklämd mot väggen intill en gigantisk afrikansk kvinna, som envisades med att köpa stora påsar av bröd och konstiga frukter genom fönstret av försäljare så fort bussen stannade till. Detta gjorde inte att jag fick mer plats. Jag försökte föreställa mig scenen ovanifrån. Det måste ha varit en komisk syn, att se mig sitta där på en pytteliten yta med min blonda kalufs mosad mot väggen, intill denna färgstarka afrikanska kvinna, mitt i minibusskaoset. Mitt ponduskonto låg på negativt. Vid ett tillfälle under denna sjutimmarsresa stannade bussen för en tiominuterspaus, så att vi fick sträcka på benen. Det var allt. Jag kan ärligt erkänna att det var en av de värsta resorna i mitt liv: Värmen, lukten (stanken, för att tala klarspråk), bristen på yta. Jag roade mig med att föreställa mig vänner och bekanta i samma situation och funderade på vilka som hade klarat det bra och vilka som hade klarat det mindre bra. Jag fick det till en handfull, på sin höjd, som skulle ha tillhört den första kategorin. Tänker dock inte nämna några namn.

Resan till Tofo var smärtsam, men jag hade hört att Tofo skulle vara något av ett paradis och jag antar att vägen till paradiset måste vara smärtsam. Det kanske inte känns som paradiset annars. Det var helt klart en lättnad att komma fram och skönt att mötas av bekanta ansikten, men var det paradiset? Är Tofo paradiset? Jag antar att det är en definitionsfråga. Om paradiset innebär skogar av palmer, milslånga öde stränder, ett klarblått hav med vågor för surfing och de bästa dyk- och snorkelmöjligheterna i världen, god och billig mat (mycket fisk och skaldjur), hängmattor, solstolar och stråhyddor. Ja, i så fall är Tofo paradiset.

Lindsey på lina

Jag fastnade i Tofo och har inte lyckats ta mig härifrån. Första dagarna tänkte jag att jag bara skulle stanna i ytterligare någon dag. Så har jag tänkt sedan dess och jag har nu varit här i över en vecka. Efter ett par dagar dök ett gäng kanadensare upp som jag hängt med sedan dess. Riktigt jobbiga dagar med strandhäng, breakdance-träning (en av kanadensarna var riktigt duktig och jag var en ivrig adept, om än en helt utan rätt swag) och slacklining. En hel del rom och cola. Människorna har helt klart gjort att jag inte kunnat åka vidare. Tofo har lyckats locka till sig några av de konstigaste karaktärerna jag någonsin träffat, det måste bara finnas någon slags freak-magnet här. Vi har till exempel Alfonso, en kille från Portugal som tidigare varit professional wrestler, en sån med artistnamn och löjlig utstyrsel. Han bestämde sig för att gå ner i vikt, tappade omkring 100 kg (från 180 till 80) och fick sparken. Startade ett tursitföretag i Lissabon, som blev en succé och gjorde att han kunde öppna upp i städer över hela landet. Tröttnade och sålde företaget för en massa pengar, började resa, via Spanien ner genom Afrika. Han är rädd för att flyga och har därför tagit sig fram på annat sätt. Han har rest i lite över ett år, men ska nu slå sig ner i Tofo och försörja sig genom att måla tavlor. Killen är 23 år. Fullkomligt störd, men hysteriskt rolig. Vi har även Jonah, som varannan vecka jobbade som apotekare i USA och varannan vecka turnerade runt med sitt band och spelade, festade, knarkade. Tröttnade på det slitiga dubbellivet och började resa. Han har varit ute i omkring ett år, kommer antagligen driva runt i ytterligare ett par. Sedan har vi George, en kenyan med brittiska och irländska föräldrar. Han har bott i ett tiotal länder och har diverse bisarra historier att berätta. I Rio de Janeiro jobbade han på ett hostel och tjänade lite extra pengar på att sälja knark till backpackers. I England fick han in lite extra slantar på att vara nakenmodell för konststudenter. I Thailand lyckades han med bravaden att vakna upp och hitta en tatuering på sin skuldra: En liten ful, blå delfin. Som tagen ur filmen Hangover.

Det är alltså dessa människor jag omges av här i Tofo och som gjort att jag inte lyckats ta mig härifrån. Kanadensarna åkte imorse, så nu kanske det trots allt blir lättare att dra vidare. Jag kanske åker imorgon. Men ja, det kanske jag kommer att säga imorgon också.

Frukost

Allmänna tips och tricks för överlevnad i Afrika:

 - Om du åker fast för fortkörning i Botswana: Säg att du inte har några pula (valutan i Botswana), så kanske du slipper böter. Vi testade. Det funkade.

 -  Om du råkat befinna dig illegalt i Lesotho och hotas med att arresteras: Börja gråta, så kanske de släpper dig utan vidare.

 -  Om du råkar se en musikvideo av en artist från Moçambique: Stäng av! Eller hoppas på strömavbrott. Eller spring för livet. Enda sättet att överleva.

The Kingdom in the Sky

För första gången på resan var det dags att faktiskt resa runt helt själv. En utmaning, helt klart. En givande sådan.

Efter många års unvikande av Johannesburg var det dags att svänga förbi denna ökända stad. Före den här resan hade jag inte hört någon säga något bra om den, stor, ful och farlig, men hör och häpna, den här gången träffade jag faktiskt folk som sa att Joburg faktiskt inte är så illa. Flera av varandra oberoende källor sa dessutom att människorna där är trevliga, betydligt trevligare än de i Kapstaden. Såhär med facit i hand kan jag säga att Joburg inte är den vackraste staden jag sett precis. Den slår sig inte riktigt in på topp 10 charmigaste städer. Lägg till några nollor och ni skulle ändå inte hitta den på listan. Kontrasten från lugna och fridfulla Chino till hysteriska Joburg var inte att leka med, men omväxling förnöjer, eller?

Ja, hysteriskt var ordet. Det är så jag väljer att sammanfatta det. Efter ett par mindre bekväma bussresor kom jag fram till staden mitt i natten. Jag väntade på busstationen och tänkte ta mig till ett hostel så fort det blivit ljust. Precis när jag reste mig och började gå för att hitta en minibuss som kunde ta mig till de hostel jag valt, stötte jag på några israeler som jag sett på Shoestring vid Vic falls. Sällskap, trevligt. Jag hakade på dem istället. Det visade sig att deras resa var läskigt lik min och att deras planerade rutt nästan helt överensstämde med min. De ville vidare mot Moçambique, sedan Malawi och därefter Tanzania. Precis som jag. Enda skillnaden var att jag ville hänga ett par dagar i Joburg och se galenskapen med mina egna ögon. Eventuellt hade jag tänkt klämma in Lesotho eller Swaziland innan Moçambique också. Israelerna ville inte stanna en sekund längre än nödvändigt och de verkade hyfsat uppskrämda av alla skräckhistorier man hört om staden. Jag vägde fram och tillbaka – tacka ja till deras inbjudan att följa med dem eller inte? Det hade helt klart varit bra med resekamrater, men samtidigt ville jag inte stressa. Magkänslan fick avgöra. Jag var fortfarande hög på Douglas, James och Calvins sätt att se på livet, att njuta av varje ögonblick, och jag ville inte nyktra till från det tillståndet. Israelerna, inte alla men en övervägande del av dem, hade en något mindre positiv syn på tillvaron. De såg problem i det mesta och klagade högt och gärna. Nä, såna vill jag ju inte resa runt med. Sagt och gjort, jag stannade och de åkte vidare.

Vistelsen i Joburg kändes som en mellanlandning där jag mest funderade på vad jag skulle göra näst. Det enda vettiga jag kan påstå att jag gjorde utöver att fundera på detta var att åka till Apartheidmuseet. Jag är vanligtvis ingen museumfantast, men kände att det här var något jag borde göra. Jag träffade en holländsk tjej som också var på väg dit och så jag gjorde sällskap med henne. Besöket blev en känslostorm. På min biljett stod det ”White” och på hennes stod det ”Black” och vi fick därmed ta olika ingångar in till museet. Japp, apartheid var ordet – segregation, att hålla isär. Innebörden av apartheid framgick tydligt i museet. Det var både fantastiskt och jobbigt att läsa de texter och se på de bilder och filmklipp som fanns runt om. Gråtfärdig av de historier om alla människor som offrat sina liv för vad de tror på, gråtfärdig av det oförklarliga hat och meningslösa våld som rådde under så många år och som än idag skuggar landet. Efter ett par timmar på apartheidmuseet var jag helt utmattad.

Senare under kvällen ledde framtidsfunderandet till ett beslut. Lesotho. Jag hade inte träffat något vettigt folk att resa med, men bestämde mig ändå för att ge mig iväg på en liten tur till kungariket mitt i Sydafrika. Det fanns flera sätt att göra det på. Jag hade kunnat hoppa på en Baz Bus, en hop on – hop off-buss som går ändå från Kapstaden upp till Durban, med avstickare till exempelvis Joburg och Drakensbergen. De plockar upp en vid ett hostel och släpper av vid ett annat. Dörr till dörr. Enkelt. För enkelt. Ett annat alternativ var någon slags paketresa. Alldeles för lamt. Why take the easy way to Lesotho? Nej, jag ville göra som the locals. Dessutom hade jag hittat ett ställe i Lesotho jag verkligen ville åka till och ingen av de där skolresevarianterna gick dit. Valet föll på minibuss till Lesothos huvudstad Maseru och därefter ytterligare en minibuss till den lilla byn Semonkong. Piece of cake. Eller..? Någonstans på vägen började jag fundera på varför jag inte bara kunnat ta den enkla vägen trots allt.

Ca fyra timmar skulle en minibuss ta från Joburg till Maseru. Jag var uppe tidigt på morgonen för att göra mig i ordning, men det dröjde länge innan jag lämnade mitt hostel. Jag tog det något korkade beslutet att vänta på en amerikan och en norska att dela taxi med, för att spara några slantar. Väl vid busstationen fick jag hjälp av en man som typ jobbade där. Jag gjorde klart för honom att jag kunde klara mig själv och att jag inte tänkte ge honom några pengar. ”If you tip me it’s from your heart, you don’t have to”. Alright, jag har i alla fall varnat. Det visade sig snabbt att jag absolut inte hade kunnat klara mig själv. Kaos. Förvirring. Mitt bland hektiska marknader stod mängder av minibussar inknökade och det var hopplöst att hitta rätt buss. Jag lyckades betala för min plats på en som skulle gå till Maseru och sen var det bara att vänta tills de ropade upp ens namn. Man fick alltså ingen biljett, utan blev visad till en plats mitt i röran där man skulle vänta till man blev uppropad. Det stod redan en minibuss där när jag kom dit, en stor fin en, i prima skick. Mitt namn ropades inte upp. Jag sa hej då till mannen som hjälpt mig, som blev arg för att jag inte gav så mycket dricks. Suck. Bussen åkte iväg och det kom en ny. Mitt namn fanns inte på listan. Tiden gick. Ännu en skramlade fram, en i uselt skick. Mitt namn var det sista som ropades upp. Jag fick sitta på en uppfällbar stol som lutade kraftigt åt sidan. Jag var förvånad över att bussen ens rullade.

Någonstans där på vägen när solen sjönk och det började mörkna, undrade jag vad tusan jag höll på med. Resan tog för lång tid och jag insåg att det skulle vara väldigt sent när jag kom fram. Största oron var att inte kunna ta mig till det hostel jag spanat in, men även att befinna mig själv vid en landsgräns sent på kvällen i ett land jag aldrig varit kändes olustigt. I huvudet spelade jag upp ett citat från väggen på Shoestring Lodge i Zim på repeat: ”Life is either a daring adventure or nothing”. Det fick mig att må aningen bättre. Jag frågade andra passagerare varför det tog så lång tid och de svarade att ”Too old. He is driving too slow”. Jag vet inte om det var chauffören eller bussen som var för gammal, men båda alternativen stämde. Väl framme vid gränsen, 6 ½h  efter att vi lämnat Joburg, vinglade jag ut, något mer sned än vid resans start (mest kroppsligt pga av det sneda sätet) och hängde på de andra busspassagerarna som genast kände att det var deras ansvar att se till att jag var säker. En tjej hjälpte mig inte bara att hitta en pålitlig taxi (”pålitlig”. När vi tog taxin fick vi fylla i våra namn, passnummer och liknande i en bok, ifall något skulle hända. Eh… Ja, jo, det gjorde ju att man kände sig betydligt säkrare. Skönt att veta att de har koll på vem som råkat ut för olyckan och att de vet vart de skulle ringa lämna beskedet), utan följde även med i taxin och förklarade för samtliga på vägen att ”I’m not gonna leave her until I know she is safe”. Det är inte första gången jag hör det under den här resan. Det var svårare än väntat att hitta hostelet. Trots att jag hade namn, adress och karta till stället var det ingen som visste var det låg. Vår chaufför visade sig även vara polis och han körde till stationen och engagerade hela Maserus polisstyrka i hosteljakten. Men vi fick ge upp. Ett ”affordable hotel” blev lösningen och jag hade i alla fall någonstans att sova för natten.

Dagen efter var jag uppe med tuppen för att ta ytterligare en fantastisk minibuss till den lilla byn Semonkong. I Lesotho mäter man avstånd i tid istället för kilometer, då vägarna är aningen slingriga, backiga och skitdåliga. Jag tog hjälp av hotellpersonalen för att hitta rätt buss: ”Do you know where I can find a minibus to Semonkong?”. Ingen förstod. Jag upprepade: ”Semonkong”. Fortfarande blankt. Jag försökte med så många olika betoningar och tonaccenter jag kunde komma på och tillslut ramlade polletten ner. ”Ah, you mean Semonkong”. Aa, just det. Varför sa jag inte det på en gång.

Resan till Semonkong var… intressant. Minibussen var i ännu sämre skick än den från Joburg och just när man trodde att den var full stannade de för att plockade upp ytterligare passagerare. Vägarna som ledde fram genom det böljande, löjligt gröna landskapet var av blandad kvalité, med en härlig blandning av sliten asfalt, gropiga grusvägar och stenbumlingskryddade lervägar. Framme i Semonkong strosade jag mellan åsnor, hästar och kor mot den lodge där jag skulle bo och fick direkt känslan av att allt var värt besväret. Jag hade rätt.

Första aktiviteten jag gav mig in på var en dagstur hästridning i området runt Semonkong. Det var jag och Mark, en artig ung herre från Wales som skulle iväg tillsammans med en guide. Jag var ganska orolig inför turen eftersom det där med att rida inte riktigt har varit min grej tidigare (senast var i gymnasiet: ”Jill, hoppa upp på hästen”, ”Nej!”, ”Hoppa upp på hästen!!”, ”Nej!”. Långt senare hoppade jag upp på hästen). Den första hästen jag hade, som jag valde att kalla Jeppson, gav mig vissa problem. Medan Mark och guiden traskade åt ett håll, försvann jag åt ett helt annat. Jeppson hade helt klart en egen vilja. Lat var han också. Jag kan inte mycket om hästar och deras gångstilar, men att hästar kunde hasa hade jag aldrig kunnat tro. Men det var precis vad Jeppson gjorde, han hasade fram. Efter bara en liten stund hade guiden fått nog och jag fick byta häst med honom. Min nya häst, Randalph (min namngivning), var som en dröm och resten av turen gick som på räls.

Jag och Randalph. Jeppson skymtar i bakgrunden

Jag och Don K, redo för pub crawl

Nästa aktivitet var donkey pub crawl. Ja, ni läste rätt. Pub crawl runt de lokala pubarna i byn med en åsna som transportmedel. Det var en upplevelse kan jag lova. Min åsna, Don K, traskade raka vägen till pubarna och gick sedan runt och tuggade lite gräs utanför. När det var dags att dra till nästa pub var det bara att kräla upp på åsnan så gick den vidare. Helt klart praktiskt, speciellt för någon med mitt lokalsinne (läs: brist på). Något för övriga världen? Vid ett tillfälle visade vår ”guide” oss ett par bilder från hans telefon: ”Känner ni igen de här killarna?”. Ett par vita snubbar. Nja, det funkar inte riktigt så, det är inte direkt så att jag känner varenda vit snubbe i världen. Det visade sig att det var prins Harry och prins William. Ooops. De hade gjort en liknande hästutflykt som vi gjorde, men dock inget donkey pub crawl. Även om jag är ganska säker på att åtminstone Harry hade uppskattat det. Några pubar och flera öl senare skumpade vi tillbaka till vår lodge. 

I bakgrunden vattenfallet som vi gjorde abseiling vid

Jag hann med ytterligare en aktivitet under mina dagar i Lesotho. Abseiling från en klippa intill ett vattenfall. Det var 204m och det var helt fantastiskt. En Petzl Corax-sele och jag kände mig som hemma. De ansvariga slog riktigt snygga dubbelåttor också. Det var en befrielse att få luta ut över kanten och fira ner och betydligt mindre nervigt än exempelvis hästridningen. Lesotho, vilket land, vilket landskap, vilket folk och sätt att leva. Åk dit.

Jag precis vid kanten, 204 m kvar till marken

Jag ska erkänna att jag fasade inför resan tillbaka, då jag satsade på att ta mig hela vägen till Joburg på en dag. Minibussar är opålitliga och ofta kan man få vänta länge på att de åker: de åker endast när de blivit fulla (full = överfull). Ni kan kanske tänka er min lycka när jag lyckades få lift av ett gäng med ett par italienare, en tysk och en sydkorean hela vägen till mitt hostel. Vi stötte endast på ett litet problem på vägen. Det visade sig att detta röriga gäng av utbytesstudenter hade lyckats ta sig in i Lesotho utan att få någon entry stamp. De hade alltså ovetandes varit i Lesotho illegalt. Vid gränsen fick vi därför tillbringa en bra stund med att försöka övertala gränskontroll och polis om att inte arrestera dem. En av italienarna stod gråtfärdig och tankar om hans framtid snurrade i huvudet på honom. Den andra italienaren verkade lugn och var saklig. Tysken var något aggressiv och framfusig. Sydkoreanen verkade redan ha accepterat sitt öde och frågade vad som skulle hända när de blivit arresterade. Själv satt jag och funderade på vad jag skulle göra om min skjuts helt plötsligt hamnade i fängelse i Lesotho. Slutet gott allting gott, vi fick åka vidare när vi lovat att bjuda på en drink nästa gång och nu befinner jag mig återigen i Joburg. 

Township Priviledge

Ibland kan några felsvängar, omvägar eller sidospår göra att man hamnar väldigt rätt. Jag kan inte påstå att jag har följt min planerade rutt till 100%, men planer är väl till för att ändras? Nu sitter jag här med några konstiga flätor i håret, handgjorda skor av gamla bildäck, ett halsband för river protection, ett armband av buffelskinn och ett afrikanskt skynke runt mig. Några dagar i ett township i Zimbabwe har gjort att jag just nu befinner mig i en emotionell virvelvind.

Karin, Alfred, ett par random snubbar från Namibia och jag
på Joe's Beer House

Jag bestämde mig alltså för att följa med Karin och Alfred till Windhoek, trots att det skulle bli en galen omväg. Vi hade ingen brådska, bilen skulle lämnas tillbaka ett par dagar senare och vi övernattade därför på ett par ställen på vägen. Ytterligare ett par nätter i myggnätet med andra ord, men dessa blev betydligt bättre än den första. I Windhoek hade vi några saker vi var tvungna att göra: 1. Lämna tillbaka bilen, 2. Gå till Joe’s Beer House. Man har inte varit i Windhoek om man inte varit på Joe’s Beer House, 3. Ta en buss till Livingstone, Zambia. Vi lyckades med samtliga, med bravur skulle jag vilja påstå.

Folk har i allmänhet varit oerhört trevliga och hjälpsamma under hela resan, även om man får stå ut med en hel del försäljare som springer efter en på gatan. Vit = pengar. Så enkelt är det. I Windhoek träffade jag tyvärr den hittills otrevligaste personen på resan, en taxichaufför som tog det hela till nya höjder. När vi förklarade att vi vägrade betala det hutlösa pris han krävde och att vi bara ville att han skulle vara ärlig och ge oss det pris han skulle ge någon från lokalbefolkningen började han högljutt gapa om att vi var rasister. Jag blev förbannad och började i min tur gapa om att det uppenbarligen var han som var rasisten. Jag tror det hela slutade med att alla var förbannade. Lesson learned: Bestäm alltid pris i förväg. Det var jag ju väl medveten om att man skulle göra också, men är man på väg hem från Joe’s Beer House mitt i natten är det lätt hänt att man glömmer sådana små detaljer. Nåväl, inget ont förutom några sura miner.

Bussen från Windhoek till Livingstone var fantastisk. 20 härliga timmar och jag hade turen som fick två säten, då bussen inte var full. Lite kakor och frukt, en sovsäck, musik i lurarna (tillräckligt högt för att dränka ljudet av de horribla filmer som spelas hela dagarna och nätterna på dessa bussar, samt de böner som ropas ut i högtalarna någon gång per resa) och jag kunde sova ca 75 % av tiden.

Fram till dess att jag kom till Livingstone hade jag endast träffat två svenskar under min resa. Den ena var min lärare Eva, som jag hälsade på i Robertson. Den andra var en svensk tjej som var del av det i övrigt norgebetonade overland-gäng jag träffade i Namibia (jag tyckte först att jag var oerhört bra på norska när jag pratade med henne, tills jag insåg att hon faktiskt pratade svenska, om än med en norsk klang eftersom hon bodde i Norge). På hostelet i Livingstone kryllade det dock av svenskar. Varför och hur de hade hittat dit har jag ingen aning om. För att slippa beblanda mig med dessa höll jag mig mest med Karin och Alfred och försökte dölja min svenskhet med en så bred amerikansk dialekt som möjligt. Kan verka löjligt, men inte har jag åkt till Zambia för att gå runt och prata svenska hela dagarna inte.

Jag ska ta och erkänna en sak. När jag var hemma i Sverige och folk ifrågasatte det sunda i att bege sig till Afrika för att backpacka runt själv, tyckt e jag mest att folk var löjliga. Det är alltid massor som reser runt själv. Inte i Afrika, har jag upptäckt. De finns, det gör de. Jag har träffat några. Men nej, det är inte så vanligt. En överhängande majoritet reser med såna där overlanders, typ Rosa Bussarna. Det är praktiskt antar jag, för allt är inte så lätt för en stackars backpacker i dessa delar av världen. Det finns även en hel del som hyr bilar och tar sig runt på så sätt. Att göra som jag, åka hit utan att ens ha körkort och göra allt för att undvika att åka med någon overlander, kan kanske verka rent ut sagt puckat. Det kan vara lite klurigt, det erkänner jag, men helt klart att rekommendera, om ni frågar mig. Jag skulle rekommendera det alla dagar i veckan.

Paddelgänget efter att vi överlevt
floden

Inför Livingstone hade vi (jag, Karin och Alfred) en fråga som återkom hela tiden. Skulle vi få åka forsränning på The Mighty Zambezi River? En av de absolut galnaste forsränningarna i världen. Ja, folk har dött. Turister har dött under turer med riktigt duktiga guider där. Det går helt enkelt inte att kontrollera och förutspå allt, vad som helst kan hända på floden. Vi hade hört att vattnet var för högt för att vi skulle kunna åka och vi hade börjat ge upp hoppet, men så på morgonen fick vi beskedet. Just den dagen var sista dagen för säsongen man skulle kunna åka, därefter skulle de stänga för att det skulle bli för farligt när vattnet är så högt. Meant to be, tänkte vi. En halvtimme senare var vi på väg. Hur bra det egentligen var att det var sista dagen innan det blev för farligt försökte vi att tänka mindre på. Ja, vad ska man säga? Galet var det. Kul var det också. Riktigt, riktigt roligt.

Jag och Alfred i spöregnet

Följande dag tog vi oss bort till vattenfallen. Victoria falls. Jag har sett en del vattenfall i mina dagar, av blandad kvalité. Jag har nog aldrig sett något liknande som Vic Falls. Jag var helt enkelt inte beredd på hur oerhört mäktiga de var. Nu under wet season dånar det verkligen om dem, de vattenmassor som kommer ner är överväldigande. Man känner sig liten när man går där. Vi traskade runt ett bra tag, i spöregnet denna soliga dag. Vattenmolnet från fallen syns på långt håll och går man nära för att se fallen blir man väldigt, väldigt blöt. Vi gick nedanför fallen, ovanför fallen och bredvid fallen. Allt spektakulärt. Sammanfattning: Åk dit.

Framför fallen

Ovanför fallen

"The boiling pot", nedanför fallen

Calvin och James learning from the best.
Kajakträning på hostelet Shoestring

Efter detta korta stopp i Zambia tog vi våra väskor och knatade över gränsen till Zimbabwe. Shoestring Lodge hette det hostel vi lyckats hitta och vi hade knappt slagit oss ner i dess trädgård för att äta lunch innan tre sydafrikaner stormade in (japp, stormade. Rätt vilda dessa sydafrikaner) på området och kom fram och hälsade. De försvann lika snabbt som de kom och jag tänkte inte så mycket mer på det. Vi ägnade dagen åt att se fallen från Zimbabwes sida, vilket var precis lika spektakulärt det. Den ständiga frågan vid Vic Falls är Zim eller Zam? Enkelt. Båda. Varför inte? Om det är bäst under wet eller dry season kan jag dock inte svara på, men personligen anser jag att det verkar lite dumt att åka till ett av världens mäktigaste vattenfall när det knappt är nåt vatten som rinner där. Men det är ju bara jag. Övriga världen verkar inte hålla med, eftersom det (som jag tjatat om tidigare) verkligen är low season på turistfronten nu.

Overkligt. Vic Falls från Zim

Under kvällen var det en nervös väntan inför att Arsenalmatchen mot Bayern München skulle börja. Folk älskar verkligen europeisk fotboll här, vilket jag tackar för. Överallt går folk med Arsenal-, Chelsea- eller Man U-tröjor. Bor man på ett hostel eller en camping med TV kan man vara säker på att de visar matcher, gärna med ett gäng ur lokalbefolkningen som dykt upp för att titta på sitt favoritlag. Under denna nervösa väntan dök sydafrikanerna upp igen. Douglas, Calvin och James, som liftat från Kapstaden upp till Vic Falls. Sedan dess har jag umgåtts med dessa tre, komplett galna och helt fantastiska människor. De jobbar alla som guider vid den camping i Namibia där jag var och paddlade (även om de inte var där just när jag var där) och nu var de i Zimbabwe för att hälsa på en av deras kollegor, som är född och uppvuxen i Zimbabwe. Planen är att de ska komma tillbaka senare i år och jobba  på Zambezi river. Karin och Alfred åkte tillbaka till Zambia dagen efter och jag flyttade in i det township, Chinotimba, där sydafrikanerna bodde hos sin kompis.

Pap och kycklingfötter. Mmmm!

I Chino bor inga vita. Dit går inga vita. Doug, Calvin och James hade därför under den vecka de varit där blivit lokalkändisar, dels tack vare den uppmärksamhet de fick bara av att gå där och dels tack vare deras hypersociala sätt att vara. De hälsade på allt och alla, gärna på något av de språk som talas där. Jag fick alltså flytta in i det lilla huset där de bodde, tillsammans med deras kollega Shawn samt en familj med en mormor, mamma och en 14-årig dotter, och på en gång var jag en del av familjen. Vi lagade mat tillsammans på kvällarna, med köket fyllt av tända ljus de gånger elektriciteten var borta (vilket hände ganska ofta). Kycklingen till grytan gick man till grannen för att köpa. Där slaktades den och dottern i familjen kunde plocka fjädrarna och göra i ordning den. Man tar tillvara på allt. Dagen efter kycklinggrytan var det gryta med kycklingbenen som gällde (man skulle knapra på benen, tydligen bra för en hel del saker. De är galet hälsosamma dessa afrikaner). Dagen efter det bjöds det på kycklingfötter. Allt detta äts tillsammans med pap, en speciell röra gjord på majs, och man äter med händerna. Vi hade en fungerande toalett i huset, men dusch var det värre med. Man fick tappa upp en balja vatten om man ville fräscha till sig, men vi löste det oftast genom att gå till Shoestring och snylta på deras duschar. I Chino kände man sig hur säker som helst. Glada, lyckliga människor som bara ville leva sina liv i frid. Den enda faran var egentligen om kvällarna, då skulle man akta sig för att ströva runt, åtminstone skulle man hålla sig till de lite större ”vägarna”. Risk för att bli rånad? Absolut inte. Elefanter brukar ta sig in i området efter skymning och en sådan vill man inte träffa på. Under dry season finns även viss risk för lejon.

Chino Lodge.
Lunchlagning i brist på el.

Efter bara ett par dagar kändes det som att jag bodde där. Det är rätt mycket som blir mindre viktigt när man bor på det sättet. Sista dagen gick jag och Douglas till marknaden för att köpa lite tyg. På vägen hälsade en från Chino på oss: ”Hello locals”. Wow. Epic. De var verkligen glada och stolta över att ett gäng vita bodde där. Minst lika glada och stolta var vi. Det var jobbigt att lämna Chino, det tyckte vi alla. Sydafrikanerna skulle ta en buss till en stad som heter Bulawayo i Zimbabwe och därefter lifta resten av vägen tillbaka till Cape Town. Jag bestämde mig för att haka på bussen till Bulawayo och därefter ta en annan buss till Johannesburg. Innan vi åkte samlades hela familjen och bad för oss. En vansinnesfärd och ytterligare ett dygns resande senare befinner jag mig nu i Joburg. Ja, vansinnesfärd. Tydligen. Den från Chino till Bulawayo. Mitt i natten. Dåliga grusvägar med stora hål i. Absurd hastighet. Det var skumpigt, så mycket märkte jag. Men annars sov jag ganska bra på de där små, hårda sätena.

Usch, vad tråkigt det var att säga hej då till sydafrikanerna. Det är sällan man träffar såna människor, såna som ser nåt vackert i allt. Som på riktigt lever livet till 100 %. Jag hoppade aldrig den där bungyjumpen. Helt plötsligt var det helt enkelt annat som var viktigt, jag blev helt uppslukad av Chino-livet, långt borta från all turism. Jag tror att jag kanske måste åka tillbaka dit en sväng i höst. Sydafrikanerna ska dit och vi ska måla huset och muren, har vi tänkt: ”Chino Lodge”, som vi kallade det. Näh, de där dagarna i Chino går faktiskt inte att beskriva. Jag har gjort ett försök och ni får ta det för vad det är. 

Silly Season

Livet är ett safari. Safari är ett ord på swahili som egentligen betyder resa och från början hade det alltså inte nödvändigtvis något att göra med djur. Den senaste tiden har mitt liv varit ett safari enligt ordets alla betydelser.

Entré till Skeleton Coast

Efter ett par dagar i en usel stad vid Namibias kust, Swakopmund, drog jag och Eamon (nya läsare kan ta en titt på inlägget ”En vän med en bil” för att få veta mer om denne herre) vidare upp mot Skeleton coast. Swakopmund skulle vara något slags center för adrenalin junkies med ett stort utbud av spännande aktiviteter. Namibias svar på Queenstown, tänkte jag. Jag tänkte fel. Det var totalt dött. Ett intressant inslag var i alla fall den finske galning vi delade rum med första natten. Han hade börjat sin resa i Kapstaden och skulle åka motorcykel tillbaka till Finaland. Själv. Längst med Afrikas västkust; från Namibia vidare genom Angola, Kongo osv. Lycka till. Må du nå Finland i ett stycke.

Det var en gång ett skepp som blev
sandat

Det är inte svårt att förstå hur Skeleton coast har fått sitt namn. Mindre inbjudande landskap har jag sällan (läs aldrig) sett. En blåsig kuststräcka med grus och sand så långt ögat kan nå. Förr i tiden om ett fartyg förliste vid kusten var dess besättning, om någon överlevt, ändå dödsdömda. Längst med Skeleton coast finns ingen mat att hitta, inget vatten. Myspys.

Solnedgång med noshörning

Vårt nästa större mål var Etosha nationalpark. Flera av de rundresande vi träffat på vägen hade pratat väldigt gott om Etosha och mina förväntningar nådde nya höjder för var dag som gick. Redan efter några minuter inne i parken, innan vi ens hunnit fram till campingen, såg vi våra första giraffer. Strax efter skymtade ett par elefanter mellan träden. Det började lovande och vädret var lovande även det. Som jag nämnt lite flyktigt i ett tidigare inlägg är det lågsäsong nu i Namibia, vilket dels beror på den absurda hetta som man omges av större delen av tiden, men också på grund av att det är wet season. Torrare wet season får man leta efter. I Etosha möttes vi av en molnfri himmel som inte bjudit på något regn på flera veckor, vilket innebar att djuren skulle flockas vid de vattenhål som fanns i parken. Om det regnat är det svårare att få syn på djur, för att de då kan dricka lite här och var.

Giraff, lite elefanter och någon hyena

Zebra crossing, höhö.
Förlåt, gammal och dålig.

Under tre dagar brummade vi runt och hittade bland annat lejon, elefanter, giraffer, antiloper (impalas, springboks, gemsboks/oryxes, kudu, red hartebeest), gnuer (som på engelska har det betydligt mer smickrande och mindre löjeväckande namnet wildebeest), hyenor och noshörningar. En höjdpunkt var när vi åkte till ett vattenhål där ett stort antal elefanter hade setts tidigare. Väl framme var det tomt, sånär på någon ensam och ynklig springbok. Besvikelsen var total. ”Well, this was a waste of time”, tyckte jag och tänkte att vi skulle åka vidare. Sen finns det tydligen något som heter att vara tålmodig och vänta, vilket Eamon är bra på. Mycket riktigt, bara några minuter senare kom de intågandes, hela elefantpatrullen. 32 st fick vi det till, men det var ganska svårt att räkna. De ser ju typ likadana ut. För er som ska ut på safari kan jag för övrigt rekommendera min färdkost bestående av salt- & vinägerchips, ölkorv, nektariner, biltong (torkat kött), choklad och juice. Fett, kolhydrater, protein, vitaminer, salt och vätska. Hela kostcirkeln och allt man behöver en varm dag i en bil längst savannerna.

När vi lämnade Etosha var det med avsikten att dra närmare gränsen till Botswana. Jag kände att det började dra ihop sig, transfer fönstret närmade sig med stormsteg. Två veckor med Eamon var snart till ända och övergången var oundviklig, men vad jag skulle få för ny adress hade jag ingen aning om. Vi följde ett tips och åkte till Rainbow River Lodge, intill Okavango River, där det tydligen var många overland trucks (sånadär tour-bussar) som stannade. Eventuellt skulle jag kunna slå följe med en sådan, vilket jag trodde var det enda realistiska alternativet för mig att kunna åka till Okavango deltat och sedan vidare till Vic falls. Väl framme möttes vi av en tom camping. Shit. Även om wet season inte varit särskilt wet, så betyder low season verkligen low season. Besvikelsen var som tur var ungefär lika kortvarig som i elefanthistorien. Jag slog mig ner i baren och pratade lite med personalen och de kunde informera mig om att åtminstone två overland trucks skulle rulla in under dagen/kvällen. Ganska snabbt räknade jag ut att en av dem måste vara den med alla norskorna. Oh-o. Skulle jag behöva åka med den och bli del av den blonda norgemaffian? Jag höll tummarna för andra alternativ.

Ett gäng flodhästar

På förfrågan om jag ville åka med nån båt och titta på flodhästar tackade jag ivrigt ja. Jag lämnade Eamon på land (han har ju såklart sett massor av flodhästar förut) för att dels försöka få en skymt av dessa till synes söta och klumpiga djur, men även för att lägga ut lite krokar. Ett 30-tal flodhästar senare var övergången klar genom ett muntligt avtal med ett par från Nederländerna. Kontraktsförslaget kom som en blixt från klar himmel och i övergången ingick bil och full campingutrustning, men dock ingen extra tältplats. Jag tackade ja och sen hälsade vi och frågade varandra om namn. Kan ju vara bra att veta vad ens medresenärer heter när man drar runt genom den afrikanska vildmarken. Eftersom mitt kontrakt med Eamon gått ut kan man säga att jag gick som Bosmanfall, men frågan är om inte Eamon i hemlighet betalade något för att bli av med mig.

Mina nya resekompisar, Karin och Alfred,.är 24 och 25 år. De tycker om fotboll och öl. De sover gärna länge om mornarna och håller sällan tidsscheman, tar dagen som den kommer, skyndar långsamt, men är samtidigt väldigt aktiva och hinner med mycket. De är sociala, har nära till skratt och skämt, samt använder gärna AC när de kör. Typ motsatsen till min förre resekompis med andra ord. Ah!

Dagen efter brummade vi iväg med siktet inställt på Okavango Deltat. Tänk, skulle jag äntligen få se det, det som jag drömt om så länge att få se? Ok, drömt om så länge som jag vetat om det, vilket jag i och för sig inte gjort så länge. Vid Swamp Stop Camp i Sepupa en bit innanför gränsen i Botswana stannade vi och började försöka ordna en tredagarstur.

Jill/Karin/Alfred: We want to stay two nights in the Delta

Swamp Stop: Ok, a daytrip?

Kreativ lösning för boende

Humm… Det här kunde bli svårt insåg vi på en gång. Efter många om och men hade vi åtminstone ordnat en tur enligt våra önskemål, trodde vi, om än något oroliga. Hur som helst skulle vi i alla fall sova en natt på campingen och jag hade ju ingenstans att sova. Jag funderade på att sova i bilen men kom på att senast jag gjort det var det inge vidare lyckat (en annan resa, lång historia) och jag tänkte att det kunde vara bra att för en gångs skull lära sig av sina misstag. Myggnät, liggunderlag och sovsäck hade jag, så det kunde väl inte vara så svårt att ordna någon duglig sovplats? Nej, mycket riktigt. Kreativiteten flödade och vips så hade jag en sovplats. Det skulle visa sig bli snarare en plats än en sovplats, då jag inte sov en blund på hela natten. Precis innan läggdags fick jag reda på att det, förutom de flodhästar och krokodiler som härskade över floden intill campingen, även hade synts till svarta mambor och annat i området. Leoparder fanns säkert det också. En sömnlös natt i min fina kreation, med andra ord.

Mokoro-tur i Okavango

Okavango deltat var i alla fall fantastiskt. Det visade sig att vi lyckats få till en pangdeal och fick bo i stugor (värde 750 spänn/natt) för samma pris som camping (100 spänn), för att de inte orkade slå upp tält åt oss. Vi var ensamma på ön, förutom vår guide, kock och tre andra som jobbade där. När vi gav oss ut på promenad på ön var det uppställning som gällde. Jeff, vår guide, skulle gå först. Därefter de tre talanglösa och bleka asfaltsblommorna. Sist två killar från ön. Tre stycken för att slussa runt oss tre, man kände sig hyfsat dum. Men ja, Jeff alltså, vilken kille. Född och uppvuxen i deltat och utrustad med superhjältesinnen (plus eventuellt ett sjätte, hitta-djur-sinne). Han såg allt, hörde allt och kunde läsa naturen obehindrat. Själv var jag om inte illitterat så åtminstone dyslektisk. Tänk om man kunde se lika cool ut som Jeff när man gick runt där; lätt och ledigt, självsäkert, med full koll. Efter Jeff kom jag snubblande, med min töntiga resehatt (safarihatt) med ”Cape Town” tryckt på och ryckte till vid minsta ljud. Jag vek aldrig en millimeter från Jeffs sida. Gymnasten i mig vaknade till liv och likt en defilering följde jag vartenda steg han tog; höger, vänster, höger. Jag tänkte att om jag sätter min fot precis där han satt sin borde ju allt gå bra. En del tips fick vi också på hur man kan överleva. Håll koll på dina träd så att du inte går vilse. Ser du en leopard i ett träd titta ner och gå vidare, ögonkontakt kan göra att den känner sig hotad. Ser du ett lejon, titta det i ögonen, brist på ögonkontakt kan göra att den ser dig som ett offer. Om en elefant ser dig är det ok, men känner den din lukt kan det vara värre, speciellt om den har ungar att se efter. Om du kommer för nära en flodhäst… ja, då är det helt enkelt kört. Åtminstone om det är nära vattnet. Flodhästar är de djur som dödar flest människor av ovan nämnda djur, som alla finns i deltat.

Liten fot i stort elefantavtryck

Nu har jag helt plötsligt hamnat i Namibia igen, i Windhoek, ungefär 80 mil åt helt fel håll mot vad jag hade tänkt mig. Så kan det gå. Men hittar man trevligt resesällskap är det bara att improvisera.  

Goat station istället för gas station.
Ibland är det svårt att lyckas tanka i
Botswana

Märkliga val för personer de väljer att
hylla i Windhoek

Enter Sandland

Oj oj oj, här går det undan! Två inlägg på två dagar. Här kommer i alla fall den utlovade uppdateringen över vad jag har haft för mig sedan jag rullade över gränsen till Namibia för snart en vecka sedan. 

Paddling på Orange River

Buss till paddlingen:
"The wetter, the better"

Som jag skrev i förra inlägget startade vi vår Namibiavistelse med lite paddling. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, Eamon och jag, tillsammans med hela norska blondineliten. Vi åkte över till Sydafrika för att sedan paddla tillbaka över gränsen till Namibia och till campingen. Jag kan inte påstå att det var någon jobbig paddling. Vi gled mest med strömmen. Vid ett tillfälle stannade vi vid en liten strand och plaskade runt lite i det ljumna vattnet. Utsikten var fin, vädret var fint och Eamon var tyst. Ah! Fridfullt helt enkelt. Resten av dagen spenderades vid poolen, solnedgången 

avnjöts på en kulle vid campingområdet och Arsenal-Liverpool visades i baren på kvällen. Ett mål från perfekt.

Litet stopp på vägen

Framme vid målet: Vår camping

Dagen därpå tog vi oss vidare genom Namibias ödemark. Åker man genom Namibia är det faktiskt mest ödemark man kan åka igenom – Landet är till ytan nästan dubbelt så stort som Sverige, men det bor bara omkring 2 miljoner invånare här. På agendan stod Fish River Canyon, världens näst största canyon. Bara Grand Canyon är större. Amerikanerna ska då alltid vara värst. Bilresan dit var smärtfri, vilket den blev mycket tack vare att jag kände mig redo att plugga in mina hörlurar och lyssna på min egen musik vid de tillfällen jag inte sov. Oförskämt kanske ni tycker. Överlevnadsinstinkt säger jag. Eamon sjunger ibland med till den musik han spelar. Mindre bra. Jag lovar, varenda en av er hade gjort likadant om ni varit med.

Vi nådde vårt mål någon gång mitt på dagen och insåg snabbt att vi nästan var ensamma på campingen. Det verkar inte vara så många andra som får för sig att åka till Namibia under sommaren, då fyrtio grader snarare är regel än undantag. Det fanns dock ett par ovälkomna gäster i form av ett par babianer som lufsat runt på jakt efter mat och ställt till med lite besvär. Två är ju ändå lite bättre än 200, som det fanns i området runt min lärares gård i Sydafrika, tänkte jag. Efter en liten tupplur bestämde jag mig för att det var dags att göra något som jag inte gjort på länge. Tvätta. Jag började bli förundrad över att folk överhuvudtaget ville prata med mig, då mina kläder luktade som en blandning mellan braai (grill/brasa), svett, solskyddsfaktor och after sun. Mm-m-m! Med tanke på detta är det faktiskt ett under att Eamon ville ha med mig som resekompis. Jag hade alltså inte tvättat sedan jag lämnade Sverige ca tre veckor tidigare. Helt klart på tiden.

Fish River Canyon

Fish River canyon vid solnedgången

Ett par timmar innan solnedgången gav vi oss iväg till den canyon vi kommit för att se. Wow. Vilken utsikt. Världens näst största canyon, check! Where to next? Nej, tydligen funkar det inte så med denna forskande australiensare. Hans långa ben tycks innehålla betydligt mindre rastlöshet än mina. Vi tog vår tid där och begrundade avgrunden. Under tiden lagade Eamon middag på det stormkök han hade med, medan jag satt och drack vin och tittade på solnedgången. Helt okej arbetsfördelning, om ni frågar mig. När solen väl gick ner bakom bergen i fjärran var maten serverad och tårarna bara rann nerför mina kinder. Maten var riktigt stark. Väl tillbaka vid campingen hade det hunnit blir kolsvart, med undantag för stjärnorna. Stjärnhimmeln här är som ett skämt, man kan typ inte se stjärnbilderna för alla stjärnor.

... och vid soluppgången

Klockan ringde kl.5 nästa morgon. Vi skulle iväg och se soluppgången vid Fish River Canyon innan vi drog vidare. Där satt jag sedan återigen och filosoferade, dock utan vin den här gången, och försökte lösa livets gåta och världens alla problem. Både gåtan och problemen förblir nog olösta ett tag till. När solen letat sig fram tog vi oss tillbaka till campingen och packade ihop, med trevligt sällskap av en av babianerna. Delar av ihopplockningen fick Eamon därmed klara av själv, medan jag satt gömd i bilen och likt en paparazzi dök fram då och då för att ta bilder. På babianen, inte på Eamon.

Babian vid vårt camp

Vårt mål för dagen var Sossusvlei, de röda sanddyner som numera utgör ett av landets mest populära turistmål. Det var en bit att åka, men inte så farligt långt. Om man kört rätt. Någonstans på vägen missade Eamon en skylt och missade därför även att svänga av. Missar man något sånt i Namibia upptäcker man det inte så lätt, man upptäcker det antagligen inte förrän man kommit till nästa ”stad”/by. Det är ca 20-25 mil mellan städerna/byarna här. Grusväg. När Eamon kläcker ur sig detta lilla misstag, att vi istället för att vara framme hade åkt ca 20 mil åt fel håll och därför hade omkring 20-25 mil kvar, kan jag erkänna att jag var halvnöjd. Tänkte till och med att jag skulle ta över rollen som kartläsare, jag har ju ändå högskolepoäng i orientering, men jag kom snabbt på bättre tankar när jag tänkte på min faktiska insats under orienteringen (min lärares exakta ord var ”Ja, du har faktiskt klarat det, men det betyder ju inte att du kan något”). Den extra sträckan på en skumpig grusväg i örtigradig värme (ja Martin, örti grader!) var i alla fall inte vad jag längtat efter. De strutsar och antiloper av olika slag som omgav vägarna (och ganska ofta även traskade över vägarna) hade dessutom börjat kännas lika exalterande att se som lyktstolpar i Stockholm. Då insåg jag helt plötsligt vad jag höll på med. Där satt jag och åkte genom detta fantastiska landskap med vilda djur längst vägarna, och var bitter. Skärpning.

Soluppgång vid Sossosvlei

En välkommen lift

Gemsboks

Dagen därpå var vi återigen uppe i ottan. Innan solen gått upp brummade vi iväg mot sanddynerna, för att hinna göra något innan det blev för varmt. Bilen kunde vi inte köra hela vägen, då den inte skulle klara av att ta sig fram på sandvägarna, och de sista 5 km skulle vi därför behöva gå. Om vi inte blivit upplockade av ett par andra morgonpigga människor med mer lämpad bil, det vill säga. Stefan, som kommer från Tyskland men inte bott där sedan -95, och Cath, från Australien som reste runt under några månader, lät oss följa med dem. Under flera timmar traskade vi runt bland dynerna, tittade på djurspår, inspekterade skorpion- och spindeltunnlar och försökte smyga oss närmre antiloper. Cath lagade mat åt oss, medan jag bombarderade stackars Stefan med frågor om alla ställen han bott på. Just nu bodde han i Botswana, precis intill Okavango-deltat, vilket ju är mitt nästa mål, när jag är klar med Namibia. Efter några timmar blev ändå sanden till slut för varm, speciellt för mina stackars fötter. Smart som jag är traskade jag som vanligt runt i mina Havaianas. Ej att rekommendera i en öken. Sanddynerna i Sossusvlei får i alla fall 5 av 5 ökenråttor i betyg.

Under dessa dagar har mottagning och internettillgång varit obefintlig, men just nu befinner jag mig i en liten stad vid kusten, dit internet faktiskt har nått. Kommande dagar ska jag återigen ut i ödemarken, så jag tvivlar på att ni kommer kunna få tag på mig på ett tag. Skeleton Coast och därefter Etosha nationalpark är tanken. 

En vän med en bil

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade ju tänkt åka till Langebaan och därefter ta en buss upp till Windhoek. Helt plötsligt satt jag istället i en bil från Kapstaden mot Namibias gräns med en i princip helt okänd man. Vad tusan hände egentligen?

När jag kom tillbaka till Kapstaden från Robertson var planen att möta upp Hannes och sen åka till Langebaan (nytillkomna läsare får kolla inlägget "Gissa Bajset"). Dock är det inte så lätt att planera något med sydafrikaner. Det var i och för sig inget nytt. Ett par dagar gick utan att jag lyckades styra något med Hannes och jag började bli frustrerad. Jag kände att jag hade gjort Kapstaden, jag ville vidare, ut på vägen igen. Men det är klart att jag ville möta upp med honom först, det är ju inte direkt varje dag man råkar befinna sig i Sydafrika. Herman, som bodde några veckor hos mig och min familj i Sverige under utbytesprojektet 2002, hade jag för den delen inte heller lyckats få tag på. Nej, det var dags att rulla vidare.

Jag hade absolut inte tråkigt där på Big Blue Backpackers, det hostel jag bestämde mig för att återvända till av de tre jag testade innan jag åkte till Robertson. Big Blue var egentligen inte bäst, men bäst i förhållande till priset skulle jag vilja säga. Då förstår ni nog alla att det var det billigaste och minst flashiga alternativet. Men jag har ju inte direkt blivit känd för att vara ett fan av flashiga ställen. Hostelet hade ändå en bar och en pool, social personal med namnminne som skulle fått Dans-Carro på GIH att verka glömsk (ni GIHare kan ju tänka er...) och framförallt en hel del udda typer. Vi kan ta ett par exempel. Ryan, en harmlös, välvillig och gapig amerikan, vars resa innehållit diverse överraskningar. Han skulle egentligen bara ha åkt till Tanzania för att gå på sin brors bröllop, men blev rånad i taxin på väg till flygplatsen när han skulle hem. Han missade sitt flyg och hade inte tillräckligt med pengar för att köpa någon ny biljett. Någon försäkring hade han inte heller (”I think I’m gonna get one next time I travel…”. Good thinking!). Han bestämde sig för att sluta sitt jobb i USA och börja resa runt istället och efter lite stopp på vägen, bland annat i Victoria Falls där han blev biten av en giftig spindel som gjorde att hela hans arm svullnade upp, hade han alltså kommit till Kapstaden. Vad han ska göra nu vet ingen, allra minst han själv. Sen har vi Mitch, en medelålders man från Skottland, vars mummel jag förstod ungefär hälften av, en bra dag. När jag upplyste honom om detta verkade han nöjd och sa att det var nog lika bra. Mitch blev lite av ett föredöme för mig, i alla fall när det gäller matvanor. Han börjar dagen med free breakfast. Därefter kommer first breakfast och sen lite senare second breakfast. Runt kl.11 är det dags för elevensies. Sen kommer lunchen. Detta förklarar han med att han cyklar en runda varje morgon.

När Andy Murrey än en gång förlorat en Grand Slam-final reste jag mig från hostelbaren och slängde ur mig till mina åhörare (bl a Mitch, som var inne på sitt sjunde mål för dagen) att jag skulle bort till stationen och kolla in biljetter till Namibia. En snubbe som nyss anlänt frågade vart i Namibia jag skulle och jag berättade kortfattat för honom vad jag hade för planer. Kortfattat, främst eftersom mina planer i stort sätt var obefintliga. Jag hade egentligen bara tänkt ta mig till Windhoek, ta in på nåt hostel och reka. Det är svårt att ta sig runt till de sevärda ställena i Namibia om man inte har en bil, så jag visste att det skulle bli en utmaning. Kanske skulle jag träffa lite folk att haka på, kanske skulle jag kunna åka med nån sån där tour med en buss som slussar runt glada turister enligt ett hektiskt schema. Det visade sig att han som precis checkat in på hostelet hade full campingutrustning samt en hyrbil som han skulle ha i ytterligare ett par månader, att han efter ett par dagar i Kapstaden hade tänkt åka till Namibia och göra just det jag tänkt göra plus lite till. Han letade egentligen efter någon som ville haka på. På grund av försäkringen ville han inte att någon annan skulle köra bilen, så därmed skulle jag inte behöva skämmas över min oförmåga att köra bil. Eh… ok. Dags att gå och spela på lotto?

Den spännande vägen upp mot Namibia

Ett par dagar senare var vi på väg. Raka vägen upp till Namibia och då menar jag verkligen raka. Man jublar varje gång vägen svänger. Vi jagade vattenpölarna på vägen som hela tiden flyttade sig längre bort. Vad jag inte hade berättat för Eamon, som han heter, var att jag vid flertalet tillfällen, av flertalet av varandra oberoende parter, blivit utnämnd till världens sämsta person att bila med. När vi satte oss i bilen sa han dock att det var ok om jag somnade. Tack och god natt, sen var jag vid Namibias gräns.

Campingen och den Overland Truck vi
snyltade på 

Första stoppet var strax efter gränsen där Eamon hade en reseledarkompis. Hon var guide för en sån där tour bus och de skulle stanna ett par nätter vid en camping, så vi åkte dit. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men inte hade jag väntat mig en camping med en pool och soldäck med utsikt över en grönkantad flod och ökenlandskap med berg i bakgrunden, små mysiga hyddor och mirakulöst gröna gräsmattor. Men så var det. Jag hade inte heller väntat mig att gruppen skulle bestå till 90 % av 19-åriga norskor, som ser ut att behöva mat ungefär lika mycket som många av Afrikas barn (förlåt, inte alls PK, men en målande beskrivning). Men så var det också. Vi fick tälta vid deras camp, fick mat lagad till oss och fick följa med på deras lilla utflykt – paddling i floden. Jag kände mig lite som en sån där museummarodör, som smyger med guidade turer trots att han/hon (nej, jag är inte redo att skriva hen) inte har bokat/betalat. Skillnaden nu är ju att Eamon faktiskt känner guiden och att hon räknade oss som sina gäster. Synd att klaga.

Campingen vid Orange River

Nu undrar ni kanske vad det är för mystisk människa jag ska åka med under några veckor. Det är en högst ohet, 2m lång forskare från Australien med störande dialekt (ja, jag har gjort en fonetisk analys av vad jag stör mig på). Han kan allt (väldigt bra dessutom), har gjort allt (minst två gånger) och har varit överallt (gärna två gånger där med). Ni kanske anar en viss underton av irritation och ja, det stämmer. Han vill väl, är oerhört hjälpsam och generös. Men. Jag känner att jag kommer att behöva ”ticsa av” då och då. O-oh, deja vu, situationen känns bekant. Det här har jag varit med om förut. Nja, inte exakt det här men jag ska förklara. Under en tidigare resa drabbades jag och min vapendragare Amanda av samvetskval, då vi inte stod ut med den peruan som vi hade med som resesällskap. Peruanen hade hjälpt oss på alla sätt och vis och vi borde ha varit evigt tacksamma. Det var vi också, speciellt när vi sa hej då till honom på flygplatsen i Brasilien. Med Eamon är jag rädd att det kan bli lite likadant. Han är oerhört hjälpsam, både på så sätt att han tar mig till massor av platser jag annars haft svårt att få se och på så sätt att han gärna gör kaffe, lagar mat och diskar åt mig. Så jag ska försöka ta hans besserwisserfasoner med en nypa salt, njuta allt jag kan av detta vackra land (vilket jag också gör, i fulla drag) och prata med så många andra människor jag bara kan. Just nu är jag väldigt glad över att jag tagit med ett liggunderlag. Det känns konstigt nog att dela tält med någon som jag knappt känner, men att dela madrass, nej, där går gränsen. Nu består min säng av ett ca 40 cm brett liggunderlag, medan Eamon har en sån där uppblåsbar queen size -madrass. Det går inte att markera sitt revir tydligare än så. Jag har visat var gränsen går.

Apropå gräns, så var det lite spännande när vi skulle över gränsen från Sydafrika till Namibia. Mr jagharrestöveralltochkanallt hade utan att veta om det överstigit det antal dagar han fått i sitt visum och skulle behöva betala R1000 (= ca 750kr) i böter. Vilket han till en början vägrade. Han hade åkt in i landet för över 3 mån sen, åkt till Moçambique bara någon vecka senare och sedan åkt in till Sydafrika igen. Sammanlagt hade han därför inte varit i Sydafrika i 3 mån, men det skiter väl gränsvakterna i. Regler är regler. Han tyckte det var sjukt att ingen förklarat det här för honom tidigare, tänk att man faktiskt ska behöva ta reda på sånt själv?! Jag – som är en betydligt mindre resvan resenär – kan tycka att det känns rätt basic att kolla upp visumregler innan man ger sig iväg. Men det är ju jag. Jag spelade i alla fall helt bestört, en uppvisning som kanske inte kommer att få någon Oscar men mest för att det inte blev dokumenterat. Inombords fnissade jag högt medan jag gled igenom kontrollen utan problem. Usch, jag är en hemsk människa.       

Nu har jag varit några dagar i Namibia och jag är helt mållös. När jag återfått talförmågan (skrivförmågan?) berättar jag mer om de dagarna.

Dagens fråga: I Sydafrika har de sedlar i fem olika valörer, var och en med ett av djuren i The Big 5, enligt följande ordning: R10 – Noshörning, R20 – Elefant, R50 – L ejon, R100 – Buffel, R200 – Leopard. Varför i den ordningen? Diskussionerna har varit vilda. Inte kan det bara vara random? Sista budet innan vi la ner diskussionen var att det är svanslängd i förhållande till storlek. Då förstår ni nivån. Följdfrågan är sen självklart vilken ordning det borde vara och varför.